De har alltid varit där. Idolerna från små små barnsben. En av få glada barndomsminnen är att när ABBA kom ut med en ny skiva så kom min far hem med den till mig. Älskar denna låt, som vanligt lyssna på texten.

men malandet varför vill min mor inte ha mig? Varför vill ohn inte älska mig? Hur kan hon se bortom alla min brors fel och ändå alltid ställa upp för honom men om jag gjorde ett liet fel så frös jag ut med en gång? Hur kan hon inte vilja se sanningen med Tittente och företagshelvetet utan istället ge mig skulden? Jag kan visa henne klar fakta på papper som visar min brors skuld i allt och min fars men det var väl lättare att skylla allt på mig?
Idag är det en sådan där ledsen ledsen dag men jätteont i hjärtat av saknad och längtan efter det jag aldrig fick.

det gick inget bra, hon vill inte ha mig längre. Hon tror inte hon kan hjälpa mig. Hon ansåg att det inte var till mitt bästa att dra i det som varit för det får bara mig att må sämre och visst jag håller med henne men samtidigt så måste jag ju någon gång i mitt jävla liv bearbeta allt som varit för att kunna gå vidare för tro mig jag vill inget hellre än att lägga allt bakom mig det har jag fan kämpat med i flera år så nu ska jag prova någon annan typ av terapi vad bestämmer de på sitt nästa möte. Just nu känns det inte speciellt bra. När hon sade detta till mig så kändes det precis som om det lilla hopp jag haft om att kunna bli bättre sögs ur mig som en hurrikan med en gång. Just nu se jag inte utvägar ut ur mörkret. Det känns som om det inte finns något hopp för mig I'm fucked forever. Jag är ett fiasko och jag vet livet blir inte bättre av att jag slår ner på mig själv men det är jävligt svårt att låta bli ibland.

svenskar ja inte alla men så många verkar numera vara så ytliga och elaka och jag, jag och jag är det ända som existerar för att inte tala om att de verkar ha blivit lobotimerade hela högen.

Vi var på denna damens konsert i fredags



Hon var jättebra. När konserten är slut så står förbandet själva och säljer sina cd-s i foajen och en av dem skriker något som typ köp vår cd vi var förband åt lady gaga. Och då hör man en typisk bondtölp engelsk röst men vi kom inte för att se er vi kom för att se Lady Gaga och jag tror att där även sades litet mer elakt men minnet är inte långt. Sällan har man skämts så mycket för att vars svensk. Varför kan inte folk bara vara artiga och trevliga?

Gud vad jag önskar att bandet hade svarat något typ well Lady Gaga choose us as an warmup act what did you do with yor life?

så frågar dem en något och så ska man svara och för mig blir det nästan aldrig de rätta svaren för jag blir stressad. Nästan alltid kommer jag på efteråt - det där skulle jag ju ha sagt. Jag är fortfarande positiv till gårdagens försökt men blir det mindre och mindra ju mer jag tänker på det vilket inte är mycket då jag igår fick andnöd och idag värk i hjärtat och dubbla hjärtslag vilket ledde till att omg. försöka koppla bort tankarna och slappna av vilket ju bara funkar i min fantasivärld men även där i den kan det vara jobbigt.

Hon frågade mig en massa saker igår men det kändes jobbigt för hon ville ha det så mycket till fåtal känslor och jag tror inte hon förstod hur komplex jag är och att det är en jävla röra med hela mig. En stor anledning till att jag söker mer hjälp igen är ju att nu klarar jag inte ens av verkligheten innanför dessa 4 väggarna det gjorde jag under tiden som jag gick i bildterapi. Jag har känt konstant hur jag blivit sämre och sämre när jag inte haft någon hjälp. Men är det lönt att hjälpa mig? Jag tror som sagt att jag är ganska fucked och förstörd. Men jag tror att jag kan bli bättre än jag är nu men är det tillräckligt för sjukvården att hjälpa någon som bara kan bli bättre men inte bra?

Jag fullkomligt avgudar denna tjej och detta har blivit en av mina nya favoritlåtar. Än en gång texten , lyssna på texten.

det är som en skräckfilm för mig. Först blir jag arg på människorna som är så korkade (man kommer ju från en familj där man varit med om det mesta som sker i lyxfällan, vårt hem såldes tex pga skulder) Sen blir jag ledsen för att de flesta har människor som vill hjälpa dem, föräldrar som är oroliga och bryr sig. Jag har aldrig haft det. Jag ljög för mig själv i många många år men jag kan ärligt säga att jag kan inte komma på en sak som de har ställt upp för mig med) Tvärtom det var alltid jag som skulle ta hand om dem men inte en sak och set känns så in i helvete. Lyxfällan slutar alltid med att jag storlipar av sorg.

Det var positivt intryck men det var skitjobbigt. Hur känner du inom dig när du tänker på det? Hur får det dig att må osv? Som jag sade till sambon efteråt hur fan vet jag det, jag har fullt upp med att andas!

Nu har jag värsta ångesten att jag sagt något jag kan få skit för, att hon inte såg hur dålig jag är osv. Men jag kan inte tänka på det för det ger mig andnöd så hej hej fantasivärld!

innan jag ens börjat första klass så var det standard med gräl om det också. Han tog väldigt ofta pengar ur mina föräldrars börsar och då nog mest min fars för min mor hade han ju runt sitt lillfinger. Han tog så stora summor som hela hundralappar från dem och på sent 70-tal som detta utspelade sig under så var ju det väldigt väldigt mycket pengar. Vad gjorde han för dessa pengar?

Handlade! Bla så blev ett par miniskidor hans på detta sätt. Mina föräldrar kom nästan alltid på honom men istället för att tvinga honom att lämna igen sakerna själva så gick de och gjorde det som riktiga mesar. Inte ens där fick ha nta konsekvenserna av sina handlingar eller någon typ av straff för litet skrik gick ju alltid över det vissta han. Ja, gud vad de grälade om det också och då man hade rummet närmst hallen så hörde man ju alltid när spermadonatorn upptäckte detta.

som verkligen fick mig att få upp ögonen ännu mer på hur jag borde ha haft det. Det var flera tecknade rutor där barnet tackade pappan för att han alltid fanns där, var tygg, gick att lita på osv. Det enda order av dessa 10-12 serierna som stämde in på min far var händig och då var det inte att han utnyttjade sin händighet mot mig precis. Jag blev liksom chockad efter att ha läst kortet och har tänkt på det en hel del idag också.

Hemma var det liksom underförstått att man skulle vara tyst, inte störa mor och far för då kunde helvetet braka loss, problem kunde man absolut inte komma med för som de sade när jag försökte berätta att min nästkusin mobbade mig i skolan(bry dig inte om det så slutar han) (så lätt är det inte alltid)

Någon att lita på har jag aldrig haft däremot så fick man leva på spänn sedan mycket ung ålder för man visste aldrig när någon av de där hemma skulle sticka kniven i ens rygg. Det var liksom en konstant krigszon då några timmar på natten var den enda frizonen vilket ju förkalrar varför jag än idag så NJUTER av nätterna och gärna är vaken då!

men jag fattar ärligt talat inte hur jag ska klara mig igenom julhögtiderna utan något speciellt som lyfter upp mig. Att säga att jag har värsta paniken och verkligen inte kan se mig leva den 1 januari nästa år det är att underdriva. Jag önskar att människor som har så lätt för att säga små elaka saker skulle kunna börja fatta att de kan förstöra en människa medde där orden som de inte tycker är så farligt. Jag tror inte jag kan minnas en jul i Sverige som jag inte varit ledsen under. Var det inte min mormor så var det min bror eller mor eller far. Man vaknade med ett leende för att om inte förr så vid middagstid vara nertryckt i skorna igen.

blev av både falska vänner och familj så kan denna mening verka konstig men anledningen till att jag blev det av dem var att jag trodde att om man behandlade någon snällt så var de snälla tillbaka. Samtidigt så ska jag erkänna att jag hade varningstektaklar ute för dem allihopa i flera år men även jag var feg en gång i tiden. Man känner liksom på sig (i alla fall jag gör det) vilka människor som inte kan klara av kritik och beter sig som barnrumpor när de får det tyvärr hade jag en massa sådana i mitt förra liv. Det är oftast dem som har lätt för att snacka skit om andra, och kritisera, de som försöker vara något de inte är, gärna vill de spela väldigt häftiga och kaxiga. Det är de som är de svaga för de vågar inte vara sig själva oc hsäger du emot dem så blir de skitförbannade och börjar skälla ut dig och vem orkar med sådant?

Vad jag skulle komme till är att livet har sedan jag var väldigt liten tvingat mig att bli en väldigt bra avläsare av människor - tyvärr. Ibland önskar ajg att jag också kunde få vara litet naiv någongång och ta människor som de kommer och inte undersöka dem innan men det har jag inte råd med för varje gång jag gör så då slutar det med att jag blir besviken.

Hon försökte ringa mig men brorsan hade flyttat ut till tittente, det bråkades om det, jag grät varje dag för jag visste att han därute skulle innebära katastrof och förstörelse. Min mamma försökte ringa mig den där dagen han drog, flera gånger, jag svarade inte. Det önskar jag idag att jag gjort men det är så mycket jag önskat att jag kunde gjort med min mamma. I min fantasi så har hon och stt världen tusen gånger om. Det är nog det som gör mest ont vi ät två ensamma självar hellre än tillsammans. Jag svarade inte för att jag orkade inte, de ringde bara mig när de ville ha något och så var det ju egentligen då också hon ville ha tröst men där var aldrig någon som tröstade mig. Litet senare var min bror uppe hos mig och berättade detta och sade att ni fick vi ställa upp för mor och jag minns att jag tänkte vad ironiskt, varför? Inte att jag ville strunta i henne men jag hade bara fått för mycket av ignorans. Detta var som sagt 2002. Tittente och företagskit började efter 2004 så som ni kan se så var jag inget för dem långt innan de och de behandlade mig väldigt dåligt.

Varför kunde de inte älska mig för den jag är? Jag är faktiskt en bra person men de ville aldrig lära känna mig. Jag önskar någon kunde rädda mig och utföra mirakel.

om det bara varit så lätt. De är nog de envisaste människor jag någonsin träffats på och de ser ner på mig. Jag kunde säga sanna saker till min far men han tvivlade medan min bror ljög och han trodde varje lögn.
Som exempel de använde mig, utnyttjade mig till att stå på min brors bil inklusive ett stort bilån på 100000 vilket ställde till problem för mig själv. Då frågar ni er - är hon dum i huvudet? Nej, men jag har svärt att säga nej och det med lån sade de inte förrän jag satt uppe hos bilhandlaren och de typ extrafixat bilen. Jag borde dragit mig ur men som ni har förstått i min familj drog man sig inte ur om man var mig för då kan jag garantera att jag hade fått tysta behandllingen redan då och jag var väl inte redo att bli mobbad av min mor och far redan då.

Hur som helst jag tjatade på honom i hur många år som helst att han skulle ta över sin egen bil men han vägrade tills en dag och då skulle det givetvis gå fort som alltid, jag och sambon pratar med min far och frågar hur gör han med lånet? Tror det var runt 70000 kvar och det var mycket i våra ögon.

Min fars svar - åh det är inte så farligt där är inte så mycket kvar på lånet det har din bror sagt! Fast vi stod och sade till honom tvärtom.

Varför kunde de aldrig se honom som den SATAN han var?

Jag saknar familj och jag borde kommit över det men jag lider fortfarande så mycket över hur de dömde mig för saker jag inte gjort.