trots att det nu är så många år sedan jag tvingades fatta ett beslut som jag absolut egentligen inte ville fatta men yttre omständigheter och vissa personer gav mig inget val. Det känns fortfarande så orättvist då beslutet aldrig var något jag ville men pga vad en viss människa gjort så kändes det för svårt. Men det är jag som hängs av mina föräldrar medan min bror fortfarande är så himla underbar.Jag har gett upp nu dock för jag kommer aldrig att komma upp i hans perfekta status. Det mest skrattretande är ju att han ör bland de misnt perfekta människorna på jorden och ändå. Hatar dem så jävla mycket för all skit de gjort och ja ni får säga vad fan ni vill men jag är fortfarande så jävla bitter.Tyvärr.

så levde jag under ständig panik varje dag och jag minns att det var även då som jag började gråta mycket  varje dag för jag visste ju vad som skulle komma att hända nu och tyvärr fick jag rätt. Han bodde där gratis, jag eller föräldrarna mest jag betalade fastighetsskatten och ingen gjorde något förutom jag då som försökte men som ingen lyssnade på. Brorsan gjorde inte ett dugg för att försöka göra rätt för sig och ingen försökte skydda mig i hela skiten och sen undrar de varför jag är bitter? och känner mig sviken? Jag har försökt men ärtlig talat jag tror inte jag kan förlåta de helveten de utsatte mig för, hur gör man?

när min bror skulle värdera tittente hos mäklare så gick det till så här. De värderade det till 2 miljoner vilket jag fick reda på först långt efter för när min mor berättade om värderingen hemma vid derasköksbord i Svedala så¨sade hon till mig där rakt upp i huvudet att det blivit värderat till 1, 7 miljoner. Så var det alltid - de tre ljög och man visste inte vad man skulle tro. Då tyckte de förmodligen att tittente blivit för högt värderat och att jag inte skulle ha så mycket pengar som en andel på 2 miljoner skulle gett mig. De bestämde att på eget bevåg sttt 1,7 miljoner var rätt värdering. Man blev bara så ledsen varje gång de visade hur de satte brorsan främst och sket totalt i hur de behandlade mig.

Så här lämnade min bror och hans sambo matkällaren i Tittente när det vräktes. Småbarnsföräldrar med uppenbara problem att städa när man ser både dammet på hyllorna och brukarna. Det är inget damm som tog liten tid att odla och en del av syltburkarna var från min mormors tild och hon dog för över fem år sedan. Hur kunde de bo så? Och hur kunde hans sambo inte vilja ha en renare miljö till sin son?

Mina arbetskamrater där jag jobbade var på mig en hel del och sen så blev situationen där hemma inte bättre. Jag bad min far om hjälp med att få ut pengar men det var j uen struntsumma som han kom med som förslag och sen hände där inget och jag väntade och väntade och var väldigt nervös då jag visste att min bror skulle förstöra stället. När han tex valde att lägga stenar till uteplats innan han renoverade inne så sade jag till honom att jag gärna ville vara med och diskutera vad som skulle göras då det ju var vårt allas som de sade.

Han sade att när du betalar så kan du yttra dig. Så vi ägde stället tillsammans sade de men han skulle kunna göra vad som helst och dessutom bo där gratis? Fastighetsskatten brydde han sig inte ens om att betala något på.

Jag hoppades ju att jag inte skulle förlora mina föräldrar på köpet men de klarade tyvärr inte av att skilja på sakerna och tog hela tiden min brors parti. Jag bara väntade p åatt de skulle fråga mig vad jag ville med hela skiten men inte en fråga kom utan det var bara kommenderingar på vad jag skulle göra för att hjälpa min bror. Inte en tanke att försöka se saken ur mitt håll eller ens som sagt att kolla vad ag ville få ut av allt för det var ju inte så mycket bara rättvisa. Jag var aldrig ute efter att råna eller fälla någon.

Min far brydde sig inte om mig ett dugg såvida jag inte skulle göra något för honom och så var det långt innan jag gick till advokat och min mor, ja hon tog gladeligen emot alla snälla saker jag gjorde för henne men gjorde aldrig något för att få mig att känna mig lika mycket värd som min bror - tvärtom. Ringde inte jag så kunde det gå månader innan hon hörde av sig och bjöd jag inte in mig själv så bjöd hon aldrig. Jag hade helt enkelt föräldrar som för länge sedan slutat bry sig om mig och som bara trampade på mig själv.

Jag stod inför vägskälet:

Satsa på en relation med föräldrar som jag gett 30 år utan framgång de såg ändå bara min bror trots all hans skit.

Eller försöka få ut en summa pengar ur tittente som kunde ge mig en framtid.
Egentligen var det emot mina principer att ta pengar då jag alltid värdesatt vänskap och kärlek så mycket mer förmodligen eftersom jag haft så litet av den varan men......

Att satsa på mina föräldrar skulle förmodligen innebära självmord tillsist, pengarna kunde jag i alla fall göra något med.

Jag hade aldrig några planer på at ta alla men som ni vet så blev där inte så mycket över efter min brors vandalisering av stället men det ser tyvärr inte min mor. Jag skulle inte ha någr a problem med att ge henne några pengar idag iheller men det är svårt att ge något till någon som bara är så fruktansvärt elak mot en för hon hade inte brytt sig mer om mig fast jag öppnade på plånboken. Ge min dotter skulder för min sons alla fel och brister och ju hennes melodi och han den fega jäveln bara sitter där utan hänsyn till hur många liv han förstör. Han är som en sjukdom ett virus som man aldrig blir av mig. Som ett klister.

En gång i tiden försökte jag hjälpa honom - no more. Han gör aldrig något för någon annan förutom at utnyttja dem.

Så här såg det ju ut i tittente på tomten när min bror lämnade huset. Samma dag som min mor stod och skröt om honom hur fantastiskt duktig och bra han var. Och detta är bara en liten del av tomten. Allt såg lika jävligt ut. Gångarna var överväxta och maskrosor och annat ogräs hade tagit över. Varför erbjöd de sig inte att hjälpa till att göra vid det? Jag väntade hela sommaren.

och om jag fattat det rätt så kan man säga att det här huset i tittente som jag sålde hade varit i familjens ägo i 150 år, vilket man kan säga är ganska stort. Sen kom mn bror med välsignelse från mina föräldrar och kvaddade stället så mycket att det blev rivningshotat ochså förstört att det var lika bra att sälja det .

Nu när jag vet detta med 150 år så har jag ännu svårare att fatta att min mor inte var upprörd på min bror hur han misskötte stället men det är klart allt dåligt han gör får jag ju skulden för(ler sorgset)

Min bror vad mer kan jag säga? och göra? annat än att skaka på huvudet.

Till en viss del kan jag förstå henne och jag har också haft dåligt samvete för det då jag ju alltid så det där jävla huset som min mors och ALDRIG ville ha det.

Varför kan hon inte tänka på att om vi inte gjort vid Tittente så hadedet inte ens gått attsälja så mycket hade brorsan förstört det. Vi fick riva ut kök helt för att han misskött det så. De som köpte vet inte ens om de ska behålla eller riva huset så förstört är det. Huset hade varit värt säkert miljonen mer om brorsan inte förstört så mycket och jag vill ju inte betala för hans brist på kapacitet utan räknar vad de säger var deras sk. andelar på vad huset skulle ha kostat om man skött huset normalt. Jag fick extra ksotander pga att jag fick lägga ut för hans vräkning pengar jag kanske ska få igen men det är inte säkert. Jaag betalade fastighetsskatten där för honom i alla år medan han bodde där gratis. Jag fick ökade advokatkostnader pga honom.

Om hon nu ville ha pengar varför kontaktade hon mig inte och erbjöd sig hjälpa till att fixa huset? Hur seriös ville hon jag skulle ta henne när de i flytten bla slängde matrester i hela köket och även svinade i resten av hsuet med sopor, porrtidningar slängda på toa mm. De lämnade huset på värsta svinigaste sättet. Varför kan hon inte förstå detta? Jag hade inte haft ett dugg emot att ge henne pengar men jag ska erkänna att det känns litet tråkigt eftersom jag vet att brorsan inom ett år hade använt upp de allihopa för henne för så gör han alltid den lilla parasiten men det ser hon inte . Han får kosta hur mycketsom helst medan jag skulle vara glad om jag slapp betala toalettpappret som jag skulle torka mig med när jag var på besök. 

Det tråkiga är att jag ville henne bara väl. Jag älskade henne och kunde gjort vad som helst för henne bara hon hade velat ha mig. Istället så väljer hon en som bara vet hur man trampar på människorna i Svedala.

och begrundade allt som förstörts i det sorgsna huset min mormors stolthet. Jag gömde mig på vägen dit när vi passerade Östra Svenstorp för att jag klarade inte av att bli ledsen om min fd. väninna såg mig och totalt ignorerade mig för inom mig drömde jag ju fortfarande om att de skulle komma och säga förlåt och att de inte förstod hur mycket hemskt jag blivit utsatt för att de skulle vilja ta hand om mig och stöta mig och lyssna först och främst lyssna på allt jag hade och berätta och för första gången tro på mig.

och jag ringde honom. Kan ni fatta det? Inte jag iheller, jag ringde honom dock av en enda anledning, skatten på huset blir ju skyhög så vi ska försöka få ner den genom att ta upp vad som gjorts vid där och den som bäst känner till alla reparationer med huset är min fader så jag sade till honom att det var det enda han behövde ge mig i födelsedagspresent så kanske han inte skulle neka och hjälpa mig tänkte jag (och han sade faktiskt ja) Sen får vi se hur långt det leder.

vad bra jag ville aldrig ha det. Ville ju bara ha rättvisa! Tråkigt att brorsan tilläts klydda där också. Jag var noga med att påpeka för köparen att jag aldrig sålt det om det inte varit för min bror. Han vet vem han är nämligen och det skvallras ju i liten by så ville därför gärna att sanningen skulle ut.

med det jäkla förbannade huset. Det tog mig ett år nästan och kostade mig så mycket tid som jag bla kunde haft med min lilla älskade Selma istället och allt för att jag har en klydd till bror som aldrig lärt sig vad det innebär att ta ansvar och reda upp sina egna problem. Jag ville aldrig ha huset på halsen ju det vet ni som läst min blogg men som vanligt så blev någon lidande av att brorsan klyddade och den någon var som oftast jag. JAG HATAR MIN BROR djupt och innerligt där har ni sanningen och alla ni som säger ja men om han behöver din hjälp eller blir sjuk - aldrig! Skulle bara må bra om något hände honom och jag skäms inte ett dugg för den åsikten.

Den 15 januari ska det vara övertagande av det jävla skithuset som brorsan förstörde och som jag sen fick på halsen. De har betalt handpenning men jag förutspår nu att de drar sig ur affären ändå. Life sucks and then you live.Jag ville ändå aldrig ha pengarna, jag ville ha Selma och min sambo sen var jag nöjd.  De två var det enda som jag värdesatte.Min jävla exfamilj tvingade mig att gå i krig med dem om allt pga att de  JU ALDRIG GJORDE FEL det var aldrig mitt val. Fan vad jag hatar dem för all tid de stulit från mig. Selma come back!

ang. min familj's skit och skulderna de kanske lämnat mig med. De pantsatte ju bla huset till ett lån på 40000 som vid försäljning måste lösas eller tas över eller tvistas om. Det är inte så mycket pengarna utan det är det här att de lät en överförmyndare skriva under med mitt namn då jag inte var 18 år fyllda än. De satte mig på lån innan min framtid ens börjat och blotta vetskapen om att jag kanske ska tvingas betala något av det får mig att spy galla, bli totalt illamående och på fullt alllvar explodera invändigt. Det känns verkligen som om hela kroppen exploderar när jag tänker på det och han förstår inte fullt ut hur bara tanken på att jag ska behöva ta i deras skit får mig till att bli så totalt 110% illamående att jag nästan hellre tar livet av mig. Jag hatar att de fega jäklarna kommer undan det också och vad för föräldrar gör så mot ett barn innan det ens är fyllt 18?

har de också dragit sig ur eller?Förväntar mig det värsta så blir jag inte besviken men jag hoppas verkligen att min bror vid sin död hanmar på det värrsta och allra värmaste stället i helvetet. Något bättre förtjänar han inte.

och inga pengar på kontot. Jag befarar det värsta. Förstår ni nu varför jag kallat det the cursed house? Det tycks verkligen vara det så omöjligt som det är at få det sålt. Ska jag verkligen behöva dra min bror och hans sambo till rätten igen för att de förstört så mycket? Detta hus har varit ett problem för mig sedan 1994 det var väl då någon gång som mina föräldrar drog in det i sina dåliga affärer medan min momor fortfarande bodde där så att man fick hela tiden håll koll på lån osv. Jag har bla själv varit hos banken för att rädda huset en gång vid den tiden. Frågade ju brorsan om han ville följa med men där var det ju blankt nej men det är klart då hade han ju fått ta ansvar och göra en vuxensak. Idag kan jag inte fatta hur jäkla korkad jag var som lät de tynga ner mig med allt det här.Jag var 20 år gammal det skulle varit den lyckligaste tiden i mitt liv och jag grät mig till sömns varje kväll och inte var där någon som brydde sig.

Tredje gången gillt. Handpenningen ska betalas in till mig för huset då. Jag vet fortfarande inte om jag gör rätt vilket är skitjobbigt och inte har man många att fråga till råds iheller. Ska bli kul att se dock om de löper linan ut eller drar sig ur. Pesimisten i mig förväntar mig att de hoppar av men då så behåller vi stället själva. River huset där är för att bygga nytt sen för att efter det förmodligen sälja då stället vimlar av mygg mm på sommaren och jag är grymt känslig.

av denna söndag. Jag AVSKYR när jag gör det men jag märkte hur trött jag var och så var vi ute och såg till det sorgsna huste och så kom där en bil och så skämdes jag. Jag vet jag inte ska göra det men jag skäms för att det inte säljs för mer pengar och jag skäms över hur de har betett sig därute för det är verkligen pinsamt. Vuxna friska människor hade ju aldrig gjort så med en gård som de gjort. Jag bara skäms, skäms och skäms fast jag gjort vad jag kunnat för att förhindra att han skulle bo därute. Han skäms säkert inte ett dugg för människor med psykopatiska drag gör ju inte det.

med det sorgsna huste och sambon jobbar bara så honom kan man inte bolla tankar med:-) Jobbigt när tankarna förföljer en hela tiden. Känns många gånger som att ens tankar har en i ett fängelset.