efter frihet och lycka men det har nästan alltid varit något moln på himmeln som jag inte kunnat kontrollera. Livet har varit ett kämpande även som liten. Lätt har aldrig varit ordet för mig. Jag har oftast fått slkämpa för mitt liv och inte förrän jag mötte min sambo så har jag haft en enda som jag kunnat ty mig till. Ensam är vad jag har varit alltid. Nu har jag honom men pga all yttre skit som fortfarande plågar mig så känner jag mig fortfarande ensam. Jag är det utmärkta exemplet på att man inte ska tro på fasaden som man ser hos en människa. Jag har nästan alltid mått dåligt men jag är en världsmästare på att dölja det för människor vill ofta inte höra att man mår skit. De vill fråga för att då visar de att de bryr sig men de vet att du förstår att de bara vill höra dig säga att det är bra. Ibland så frågar jag mis själv, vad krävs? Måste jag verkligen ta livet av mig innan sjukvård kan förstå att fasaden utanpå är mycket bättre än den saragade människa som skriker inom mig!