av att veta att jag ska till bildterapin imorgon. Tänk jag som måddde så bra av det en gång i tiden men det var innan de slutade lyssna på mig och hur jag mådde. Jag sade vad som skulle hända med mig om de gjorde si och så och just det hände. Det känns bara så konstigt att sjukvården tycks arbeta på att jag ska må dåligt för det gör de ju indirekt genom att inte lyssna på mig när jag säger hur jag fungerar och tickar. Tack och lov att sambon ska följa med som stödperson imorgon men hon kommer nog bli förvånad över att se honom där. Det känns dessutom som att jag inte orkar ta den här fighten med att visa hur dåligt jag mår nu igen, har liksom inga krafter att slåss medde tog de ju när de gjorde så här med mig.