ingenting att se. Det hade varit kul att våga sig till Svedala marknad men det är för smärtsamt att se de som jag trodde brydde sig om mig gå där och prata och viska och min mor och bror med hans son tillsammans medan jag utböling tvingas gå helt ensam. Jag vet att jag inte borde bry mig längre och jag bryr mig väl mindre än någonsin men trots allt  så känns det som om man blir utsatt för ständiga knivhugg rakt in i hjärtat. In med kniven, ut med den igen och så håller de på så. Utan hänsyn till att jag har känslor och att jag såras, att jag är en människa.