ändå så gör jag det då jag är så van att den ena smällen efter den andra händer mig. Jag får ju sällan tid att andras ut. Så är det nu också med de här nya sjukdomssumptomen som jag skrev om. Jag vet att jag sagt i flera månader att jag velat dö och en del av mig har verkligen menat det för sorgen efter Selma har varit och är stor men det har även varit sorgen som pratat. Nu känner jag bara jag vill inte dö jag vill ju få uppleva vad lycka är med min sambo det är min högsta dröm och så känner jag bara att jag inte kommer att få det för jag är överttygad att jag kommer dö ung och jag vill inte dö inte innerst inne.

Men jag vet och har vetat länge att jag legat i riskzonen för massvis avsjukdomar jag har en grym övvervikt och sen Selma dog har jag gått upp 5  kg till men det har så svårt att banta och röra på sig de här åren när man mått så dåligt. Jag har försökt så gått jag kunnat och det första året av min sjukdom gick jag ner 20 kg till 100 kg men sen vart det stopp för sen kom smällarna mentalt det var bara bang bang som om man stod rakt upp och fick örfilar hela tiden. Nu vet jag att jag måste kämpa igen och ärligt talt min kropp och själ är så trött och jag är så trött på att kämpa.