om det visar sig ha positiv utgång så har jag lovat mig att jag för första gången i mitt liv ska våga mig i väg till gynekelogen (låtit bli enbart pga blyghet och först och främst av rädsla för dåliga nyheter, ni vet allt ont händer mig) jag ska anstränga mig ännu mer för att se positivt på dagen och att lämna allt bakom mig. Jag ska verkligen utnyttja dagarna ännu mer (tror dock jag varit så bra på det som jag kunnat även under de här tuffa åren) Men tänk vad härligt det skulle vara att äntligen få ett liv att se framåt tillsammans med min älskling. Det har jag väntat i många år på och ni kan inte veta hur mycket ilska jag har till mina föräldrar för att de förstörde sin dotters liv så. Hur kan man som föräldrar bete sig så mot ett barn som de gjorde mot mig? De försökte förfan sänka mig.