att erkänna att pengar är bra, jävligt bra att ha tom men det är inte allt.Det finns så många saker i livet som är viktigare. Varför känns det då som om fler och fler människor mäter lyckan i saker och pengar, ju nyare desto bättre? Är det den nya ytligheten som tycks ha drabbat svensken fullt ut till 110%? För besattheten med pengar tycks innebära att de glömmer bort att där borde finnas en personlighet bakom.

Och jag vet verkligen vad det innebär att inte ha pengar då jag tack vare mina föräldrar tvingats ta mig igenom ungdomsåren med konkurser och exekutiv auktion av bostad så jag har verkligen varit nere i träsket och vänt. Kan det vara det att jag sett så mycket tufft och andrat en sådan tuff väg att jag så att säga sett ljuset? Att jag lever på ett djupare plan. Jag vet tex att jag med glädje skullege upp varenda öre och kläderna på kroppen om det hade gett mig en mor och far. Jag vet inte det är bara en massa funderingar! Jag gillar att studera människors beteende och har märkt att jag har en ibland skrämmande förmåga att läsa människor vilket förmodligen beror på att jag under min ungdom och uååväxt alltid var tvungen att ligga steget före vad de tre andra människorna i mitt hushåll tänkte för att kunna överleva mentalt och fysiskt för annars visste man ju inte när man skulle ducka för en smäll.