från nätet på min bror, de sista jag har av honom. De är väl några år gamla. På de ena så ser man riktigt i hans ögon hur olycklig han är. Problemet är ju att han inte erkänner sina problem. En del säkert pga att in mor och faraldrig erkänt att han har problem utan alltid sagt till honom att det är alla andra som det är fel på.

Vad jag ville komma till är att jag var nära till en tår. Det är ju inte många bra stunder jag haft med ohnom genom åren men där har varit några stycken. Gud vad jag önskar att vi kunnat vara bror och syster som tyckte om varandra istället för bror och syster som hatade varandra. Från djupet av mitt hjärta jag ville verkligen ingenting av allt detta. Jag ville bara bli sedd och bekräftad och få känna att jag var en del av familjen även när jag inte skulle användas till något. Jag saknar de få bra stunder som vi hade jättemycket för då vi inte hade många så är j ude vi hade uppbyggda till något jätteunderbart i minhjärna.

Fan vad jag önskar att jag inte var så här......