vilket helvete det var att växa upp med min brors hemska humör. Jag tror att en anledning till att jag gör det är att jag i alla år inte fick lov att nämna att han hade problem och var konstig. Det var tabu, där var väl inget fel på honom. Det är liksom svårt att förstå att jag faktiskt får lov att diskutera det och säga det högt! För en tre år sedan så pressade jag min far i telfon ang. honom. Det största erkännandet jag kunde få där var:

Ja, han har ju litet humör ibland! Undar varför han då varnande brorsans sambo för "det lilla humöret" innan hon flyttade ihop med honom?