Så här i efterhand: what the fuck was i thinking????

Jag var scout ända till seniorerna var slut och i flera år enbart för att mina föräldrar tvingade mig. Ni kan förstå hur lycklig jag var när det var slut men så ringde en väldigt tjatig scoutledare hem till oss.

Hennes mål var att få mig till att bli scoutledare. Efter att ha sagt nej typ 10 gånger så gav jag tillsist med mig bara för att slippa henne. Hon är väl förmodligen en av anledningarna till att jag verkligen avskyr tjat.

Nu ska ni få det skrattretande i historien:-) Hon tänkte att jag skulle vara ledare hos min brors patrullavdelning på tisdagar. Visst sade jag:-(Men hon hade pratade med min bror och han var ok med det och jag frågade honom också - inga problem sade han!

Så där gick man dit nervös blev presenterad för barnen bara för att sedan sitta inne i ledarrummet med de andra i 2 timmar utan att någon enda av de andra ledarna ansträngde sig för att vara vänliga mot mig eller att ens prata med mig. Inte ett ljud sade de. Jag hade ju hört historier från min bror hur de mobbat ut andra ledare som de ej velat ha så jag förstod att jag var deras nya offer för mer ovälkommen än jag kände mig där det har jag sällan känt mig.

Nästa tisdag så sade jag inte ett dugg till min bror utan struntade bara att gå dit där (han fick säga vad som helst om varför jag inte kom, jag kunde inte bry mig mindre). Som sagt, han har aldrig varit en stöttande storebror men hans elakheter har varit många.