som nästan alltid förstörde stunder som var viktiga för mig som tex när det var tid för min student, min broder hade en enda uppgift, han skulle ordna skylten med mitt foto. Jag kommer än idag ihåg rädslan, paniken och känslan som kom över mig att än en gång vara bortglömd då jag inte såg någon skylt när jag kom ut på trappen (för jag trodde verkligen att de glömt mig ett bra tag tills jag hörde min mor skrika och vifta).Min broder hade som sagt helt struntat i sin enda uppgift att göra skylten till min student och det var medvetet (detta gjorde att han i mina ögon än en en gång förstörde en av de dagar som skulle varit mina även om jag försöker tänka på andra saker när jag tänker på min student så finns känslan och minnet och besvikelsen där). Min föräldrar lät som vanligt bli att skälla på honom. De konstaterade bara att det var dåligt av honom och sen var det inte mer med det.