Jag stod som sagt på min brors bilar. Den första var väl mer frivilligt men den andra var i högsta grad motvilligt men jag var inte så stark så att jag kunde säga nej när någon i princip köper bilen innan han frågar om det är ok att jag står på den och tar på mig ett lån på över 100000 för det var vad som hände.

Min far ringde på jobb och sade till mig att min bror nog kom till att ringa mig för att fråga om jag ville stå på en ny bil för honom. Mycket riktigt, han ringde. Jag gjorde klart för honom att det var absolut sista gången. Sen trodde man ju att han skulle sköta avbetalningarna men det visade sig vara ett rent helvete där jag var och varannan månad fick hem påminnelser och hot om att de skulle skicka det till inkassa och även säga upp lånet.

Vad jag bla ställde som krav på min bror när jag skrev under lånepappret var att han skulle höra av sig till mig för att få ocr nummer på fakturan varje månad (varför skulle jag ha bry med det han kunde väl engagera sig något?). Jag tyckte inte detta var för mycket begärt då vi tom bodde i samma stad det tyckte han dock. Även mina föräldrar försökte påverka mig till att jag skulle serva min bror istället men då både mail och telefon finns så tyckte jag gott att han kunde visa lite engagemang för detta stora som jag gjort för honom.

Men som sagt det tyckte inte han och när jag en gång försökte tala med honom om det så fick jag mig världens skrikande utskällning för att jag var så hemsk och för att jag aldrig ville anstränga mig något. Det var bara mitt fel allting och han kunde inte alls förstå varför han skulle göra något.

Hur han betedde sig mot mig och min far när vi hämtade denna bil ska jag berätta om en annan gång.