Fotot stod uppställt på hyllan under hela min uppväxt därhemma. På mig fanns där ett litet hemmataget foto från när jag är en ca 10 år gammal instucket i ramen.

Jag hade ett babyfoto men de låg nerstoppat i en byrålåda med en massa andra fotografier. Likaså inne vid min föräldrars säng stod bara ett foto på min bror.

Det tog mig flera års av tjat och då menar jag flera år innan jag till sist kunde få min mamma till att köpa en ram och sätta upp mitt foto också. Jag var väl en 30 år gammal då!

Jag hade det likadant hos min farmor som var min gudmor. I rummet där vi åt stod alla söner och barnbarns foton fint uppställda på hennes bokhylla så att man kunde studera dem noggrant, utom jag då förstås som var den enda av släktingarna som inte fanns där. Man kände sig ganska mobbad när man var där! Jag minns att jag brukade sitta och titta på fotona under middagen och undr varför jag inte fanns där!

Tack och lov för min farfar som alltid fick mig att känna det som om jag betydde något för honom. Han hade fått ett litet dagisfoto av mig en gång. Det var inte stort alls och jag var inte speciellt söt där men han hade det uppe i en liten ram på sitt rum. Där var det bara jag som stod. Han visste verkligen hur han skulle göra för att jag skulle känna mig sedd. Kanske var det så att han kände igen sig i mig, hans egen mamma ville inte ha honom iheller. Han växte upp hos sin mormor.