med någon om min bror under min uppväxt så blev jag inte hörd. Jag minns att jag försökte diskutera det både med min mormor och farmor men de typ bara fnös åt mig. Ju äldre jag blev desto mer drog jag mig undan vänner och samhälle. Det tog på kraften att upprätthålla en normal fasad utåt när det var sådan cirkus i hemmet. Därhemma så höll jag mig också mest undan då min bror oftast hade ett av sina raseriutbrott utan att mina föräldrar agerade. Särskilt min moder var besatt av att min bror var perfekt. Min far försökte litet men det är väl inte så lätt som förälder om man inte står enad med den andra parten.
Idag har jag varit sjukskriven i 3 år och jag är fortfarande så trött på människor och njuter något enormt av tystnad och ensamhet.