Nu kan jag och sambon äntligen säga att vi också sätt Mamma Mia. Förmodligen är det alla problem som familjen drog ner mig i som gjort att det dröjt ända tills nu.

Innan Mamma Mia så var vi på Liseberg och jag gav ytterligare ett tecken på hur långt ner i skorna människor tryckt mig under hela mitt liv och särskilt de här sista åren. Där satt vi på kollorado bland en massa främlingar och skrattade och fick vatten på oss och jag kände hur jag var nära att börja stortjuta och gjorde det också så fort jag kom av båten.

Vet ni varför? Jo av lycka för att den här vilt främmande gruppen människor som satt i vår båt ville sitta med mig och inte körde bort mig eller sade eller gjorde något elakt. De lät mig bara vara en del av turen. Jag gråter nu också när jag skriver detta. Tack och lov för samobn min som aldrig svek mig när alla andra gjorde det. Han såg hur jag behövde en vän.