börjar väl att se slutet men kan nog få ur mig några sidor till. Hoppas att hon läser det.

är uppe på sidan nio nu och den kan nog bli långt då det innehåller 35 årstankar som jag aldrig sagt till henne. Det är givande på så sätt att saker kommer upp i ljuset och man ser annorlunda på en hel del men det är också jobbigt. Jag har dock redan bestämt mig för att jag ska posta det när det är klart.

och hur mycket jag än kämpar för att inte tänka så går det inte utan det är hon, hon och hon. Vad jag än gör så koppla jag tanken till henn som New York tex - mamma sade att hon gärna skulle vilja dit där. Det är så att man många gånger eller ofta eller alltid känner döda mig nu så slipper jag tänka. Vafan skulle jag få denna mardrömsbehandlngen som vuxen och varför kan hjärtat aldrig suta gör ont. Jag vill leva lycklig nu men det känns som enda utvägen inte är en positiv sådan för jag är besatt och tycks inte lösa det.

och frågade om ohn fått mitt telefonnummer som han typ skickade för 5 veckor sen. Det hade hon visst fått och hon skulle höra av sig. VISST!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!Hon skulle vara så tacksam över att jag ens vill prata med henne men det är hon ju inte för allt är ju mitt fel. Varenda skitsak som brorsan gjort är jag skuld till. Ni tror mig inte men det är så hon resonerar. Det som stör mig mest och det är det som gör mig så ledsen är att hon kunde haft ett så rikare liv om hon låtit mig hjälpa henne. Visst hon har varit en häxa mot mig men hon är också ett offer som inte vet bättre efter att ha blivit nefdtryckt av perfekta brorsan och farsan i hela hennes liv. Jag önskar hon kunde sett det för jag vet att hon gillade när vi gjorde saker men det var ALLTID jag som pushade på. Jag skulle åtminstone vilja ha henne i ett rum 1 timmer eller 2 för att veta varför hon tycker jag förtjänat all denna elakhet. Efter 10 år så skulle jag visst bli vuxen i deras öhon medan brorsan efter 40 år fortfarande inte är vuxen. Sen höll hon emot mig att jag struntade i nästan allt hon sade det var väl fan att man blev grymt anti att växa upp med det svinet (brorsan alltså)

men jag vet också hur dåligt hon blivit behandlad av brorsan och farsan men det ger henne ingen rätt att behandla mig som skit och hon borde bara vara tacksam att jag vill ha med henne att göra efter allt ont men hon var full av lögn som vanligt.

Sambon skickade ett brev till henne för 3-4 veckor sedan där han frågade varför hon inte ville ha med mig att göra osv och att det minsta hon då kunde göra vara att säga mig varför. Där kom tillbaka ettt jättefint kort där det stod att hon visst ville ha med mig att göra att hon försökt hitta mitt telefonnummer när jag bodde i Trelleborg osv. Det hör till saken at hon redan fått detta tel.nr en gång men han skickade det ganska omg. till henne igen. Man kan tycka att en normal mor slängt sig på telefonen särskilt efter allt fint hon skrev om hur hon sakande mig osv. Nu har det som sagt gått ca 4 veckor och inget telefonsamtal. Som vanligt en massa ord och ingen action när det gäller mig men hade varit brorsan ja jag behöver väl inte skriva mer. Är så jävla besviken och fortfarande förvirrad fast jag vet att jag borde inte vara det.

efter att sambon skickade vars ett brev till båda mina föräldrar(jag har ingen aning vad han skrev i dem) Jag har inte läst hennes brev men enligt sambonså saknar hon mig och skulle vilja ha kontakt med mig och det var visst ett fint kort som hon valt men varför ska jag tro på det? varför ska jag ens försöka? Hon har gjort mig så illa genom åren som hon ställt sig bakom alla andra utom min bror. En del av mig tycker givetvis det hade varit underbart med en mor en annan del är defintivt inte beredd att gå denbanan igen och jag tvivlar p åatt jag någonsin kan förlåta alla svek och varför skulle jag?  Vi kom fram till att vi ska ge henne mitt telefonnummer igen så får vi se om hon hör av sig. Sambon tyckte kortet var positivt. Jag känner dem och reagerar väl mer negativt pga det. De skulle ju liksom aldrig skriva p åpränt elle säga att de inte saknar mig eller vill ha kontakt då hade ju deras ansikte utåt varit förstörda. Andra ska ju inte tro att de är så usla som de varit. Så jag är jävligt reserverad men hon ska få telefonnumret som sagt och jag ska försöka inte bita huvudet av henne med en gång men det kommer att bli svårt för bitterheten är så jäkla stor och mycket av kontakten som jag drömmer om är ju att man vill veta varför? vad hade jag gjort för att förtjäna att bli trampad p åoch mobbad så av dem? varför ville de mig så illa. Spännande fortsättning följer men tro inte på något lyckligt familjeslut för det gör inte jag och jag vet inte ens om jag vill ha det men tyvärr trors allt elakt hon gjort en del av mig bryr mig fortfarande om henne för det är sådan jag är.

men har inte läst det än. Det är bara några rader (sambon har läst det) Hon tackar för presenterna ochsen är det väl inte så mycket mer vad jag förstått. Inget låt oss träffas eller så. Nu vet jag att hon är likgiltig för det mesta utom brorsan men varför kan hon inte förstå hur hon skulle göra min dag och mitt liv om hon visade att hon ville ha mig. Jag vet att det är svårare för henne efter hjärnblödningen(en bieffekt från hjärnskadorna visst) men hon kan ju klänga sig fast vid brorsan. Ja ja ni har hört den förrut så ska inte trötta ut er mer förr denna gången.

och ja det är väl lika bra att skriva det själva innan ni gör det till mig. JAG ÄR EN IDIOT! fast hjärnan vet at den inte ska hoppas något bara för att den skickar en födelsedagspresent så hoppas hjärtat att det här ska vara gången som hon ringer och tackar.  Hon tänker inte på hur mycket TITTEMTE förfallit tack vare brorsan, på hur mycket mindre det var värt, på allt brorsan kostade vid försäljningen mm. Nej det är ju lättare att ge mig skulden och inte tänka på att hon var en usel mor redan långt innan tittenteaffären avgjordes.  Men vi pratar ju om en kvinna som fick sin mor till att ta lån i tittente för att hon ville ha ut sitt arv från sin far så pengar!!!!

Vad de tyvärr aldrig fattade var att jag skulle gett vad som helst för deras vänlighet de hade behövt visa och göra så litet men inte ens litet kunde de göra.

när min mormor levde så var det födelsedagar den 1,3,6 april. Jag har gjort samma sak där köpt en gåva som jag ska skicka men sen aldrig mer. Jag vill bara visa dem hur man ska bete sig som förälder. Fast jag inte borde så jämför jag mig hela tiden med brorsan och jag vet ju vilka exklusiva presenter han får varje jul och födelelsedag för får han inte vad han vill så blir han sur som den 41-åring han är och då skäller han ut dem. Men lilla jag.

Jag finns inte!

så vågade jag titta i paketet. Det var ett litet minibrev där hon mest berättade om sin nya lgh (det var väl max 10 meningar) och skrev att hon hittade duken i källaren och nu skickar den till mig då hon trodde jag ville ha tillbaka den. Problement är att jag aldrig sett den förr. Hon skrev förvisso att hon hoppades att jag inte var sämre men det var inget grattis fast jag precis fyllat år och jag vet j uhur hon hade fjäskat för brorsan på hans födelsedag men hon skrev i alla fall en antydan till att det inte var sista kontakten men överlag så blev jag besviken och grät den kvällen men jag försöker ta till mig det lilla positiva det är bara det att jag vill vara lika mycket värd som han och jag vet nu att jag i alla fall inte ska acceptera något mindre. Jag skickade ett snällt kort tillbaka som svar. Försöker ta det lugntdå jag är så jäkla sårbar med henne och hon brukar ju trampa på mig

Hämtar normalt inte posten av psykiska skäl men är jättenyfiken på fröerna jag köpt så sade till sambon att jag kunde ta in den för jag kunde ju så att säga blunda mig igenom posten då ett paket ju är ganska lätt att känna igen. Sagt och gjort. Där ligger ett paket blir själaglad och tar ner det för att öppna det och sitta och drägla på fröerna och vänder på det och ser avsändare....

som är min mor............

slänger ifrån mig paketet med  en gång som om jag kunde bli smittat. Visst ingen skulle bli mer lycklig än mig om det för en gångs skull var något vänligt men det förtsa jag tänkte var typ brevbomb. Litet överdrivet jag vet men tanten har ju inte precis brytt sig om att låta bli att såra mig tidigare. Hur ska jag ställa mig till detta? Vet ju att jag så längtar efter föräldrar att jag vet att jag är ett sårbart offer som nog är ganska lätt att lura till sig. Lade paketet til lsambon så får vi väl se om han bedömmer det som om det är något jag bör veta och se eller om jag mår bäst av att låtsas som om det aldrig kom. Grymt förrvirrad just nu.

flyttat igen. Jag vet vi har ingen kontakt så varför skulle hon berätta vart? Men det känns fortfarande efter så många år när de behandlar mig så här som om jag inte existerar. Det är tredje gången som mina föräldrar flyttar utan att ge mig adressen så jag borde ju fatta vinken men jag trodde verkligen att de brydde sig om mig något ända tills heladenna röran började. Där stod jag på företaget, mobiler, bilar, lånade dem pengar mm. Sen bara för att jag ville ha rrättvisa gentemot min bror så åkte jag ut i kylan. Det känns i hjärtat så jäkla mycket fortfarande. Det gör ont i hela kroppen.

sjuk som man är så är ju inte försvaret lika starkt. Det var badkarsscen tror jag. Då reagerade jag inte mer på det förutom att jag tyckte att de var väldigt orättvisa nu flera år senare så tänker jag var någonting som jag gjorde bra nog för min mor?

Det var väl isåfall min  konstnärstalang annars så var det gnäll gnäll och gnäll.

Jag reagerade inte då, förmodligen för att jag levde i det men nu....

Jag hörde ALDRIG (och då ljuger jag tyvärr inte) klaga eller kritisera min bror men med mig...

annan femma....

För att härleda till vatten!

Jag tog för långa duschar, för ofta, slösade med vatten och mitt hår fastnade alltid i avloppet och jag tog för långa bad (en timme ca). Varje gång (nästan) så fick jag höra samma ramsa och den innehöll även alltid kommentaren att vatten kostade pengar vilket ju är sant men.....

än en gång alla pengar min freak till bror kostade och snodde? Tänk er från ca (minst) 22 års ålder til ca 35 års ålder så kom han hem och åt middag alla dagar i veckan i utom kanske en dag och sen han kursat sitt företag ¨å var det ju så synd om honom så att han inte behövde betala i flera år (fast han hade jobb). Detta kursade han 1996 när han var 29 år gammal. Själv bodde jag ju hemme, åt betydligt mindre än honom, tjänade mindre men fick betala tom när jag bara hade KAS.

Jag bråkade som fan om detta med min mor då jag tycket det var så orättvist att jag skulle behöva betala när jag bara fick ut 3000 kr men en tusenlapp hem blev det. En del av mig tycker synd om henne och saknar henne och lider med henne när jag ser hur hon kastat bort sitt liv en anna ndel av mig hatar verkligen den bitchen!

engagerade sig i mig efter att jag fyllt tio år var när hon skulle hitta sommarjobb till mig. Det var som om hon inte kunde tåla om jag gick hemma en hel sommar. Min bror var som vanligt den perfekta där som jobbade hos bönder vid  tidig ålder och sen gick yrkesskola på Svedala Arbrå och fick jobb med en gång medan jag var den tysta blyga med konstnärliga anlag som verkligen inte hade det för mig att hitta ett sommarjobb då jag knappt vågade säga pip.

Det första kom som ni vet på Svedala efter nionde klass sen följde två somrar på Cadazzo i Staffanstorp och borrande i badkar (tänk då på att jag har tummen i handen och är livrädd för att borra men tvingades borra badkar en hel sommar) sen följde sommarjobbet som nästan höll på att knäcka mig i växthus under en mycket varm sommar bindandes upp tomatplantot och gurkplantor.

Det sista fixade hon via arbetsförmedlingen och jag minns att hon var arg på dem då de först inte hittat något och hon frågat vad jag då skulle leva på och de sagt till henne att jag fick väl leva på dem. Det var faktiskt inte så kontsigt med tanke på att jag gick i gymnasiet och knappt fyllt 18 år gammal. Min bror levde ju på dem när han fyllt 30 år och vid 40 år så lever en del av honom säkert fortfarande på pengar från min mor.

Förutom dessa jobb så ordnade hon även juljobb på posten åt mig. Som sagt hon var besatt hade hon fått bestämma så skulle jag säkert börjat betala hem matpengar vid 15 års ålder. Innan 10 år så betedde hon sig litet som en mor mot mig men sen?

Jag skulle väldigt gärna vilja veta vad jag gjort henne som är så hemskt att hon kan hata mig så fullständigt.

som får ner humöret med en gång, verklig som fan. Jag var i telefon med min mor och jag frågade henne bla hur hon bara kunde förvänta sig pengar från tittente när de inte gjorde ett dugg för att hjälpa till att reda upp röran och att jag väntade hela sommaren på henne. Jag försökte förklara för henne hur ledsen jag var och allt det där. Ho nahde för det första en ursäkt för varenda sak som rörde min bror och tillsist hör jag en annan röst i telefonen.

Då har min mor bara lämnat över luren till någon hon kände för att hon inte orkade med mig mer ......sen vaknade jag allmänt nedstämd.

men jag är jätteledsen över att min mamma inte ringt. När jag träffade henne på Svedala Marknad så blev jag så glad för jag såg det som ett tecken att vi nu skulle få kontakt med varandra igen men.....saknaden och surheten över att jag som hon säger tog alla pengarna från Tittene var väl för stor. Tråkigt är det för hon anklagar mig för något jag inte gjort men att få in det i hennes skalle ja det är som att få ett träd att sitta, stört omöjligt. Om hon åtminsone hade velat lyssnat på mig och trott på mig men hon tror ju bara på L.

Mamma jag förtjänar inte din mobbning och vad är du för en mor som mobbar dittena barn så grovt? Du borde skämmas!!! Jag älskar dig men hatar dig för allt ont du gjort mig. Du födde två barn men det har det nästan aldrig verkat som. Vi vet inte om vi lever imorgon och ändå så kan du spilla bort dyrbar tid såhär! Men det var väl bara du som betydde något för mig och inte tvärtom. Ni hade inte brytt er om jag gått och tagit livet av mig idag.

jag, min mor och far var till Lübeck och dess julmarknad (julen 2002 tror jag) Vi skulle gå ut och äta på kvällen, restaurangen låg inte långt ifrån hotellet men långt nog för att min mor skulle palla igenom. Detta vill jag påpeka att hon inte kan hjälpa utan det kom med hennes sviter efter hjärnblödningen.

Vi kan bara ha gått en 500 meter när hon är helt hysterisk för hon blivit kissnödig och är även trött. Det jobbiga med detta är att det var alltid på min lott att lugna ner henne, ingen annan gjorde det och gjorde man inte det så blev det en riktigt stor scen. Så där fick man plocka fram trösta och stötta rösten som vanligt och försöka hålla henne lugn tills det vi kom fram till restaurangen.

Nästa stora scen kom dagen efter på att varuhus när hon var missnöjd av en eller annan anledning. En hysterisk scen med en gång och när jag skriver hysterisk så menar jag hysterisk, tänk er skrik och gråt i massvis! Min far sket totalt i henne fast han gick bredvid så som vanligt för allas lugn så fick jag lugna ner henne igen. Jag lyckades som vanligt men varför när jag var där och tog hand om henne, ville hon inte ta hand om mig? Jag hjälpte henne hela tiden men det glömde hon så fort som jag trotsade dem och vågade protestera mot deras favorisering av L.

Då var jag död för dem och det gör så ont i mitt hjärta för jag var verkligen så snäll och hjälpsam.

så bjöd jag och sambon mina föräldrar på Sankt Markus Vinkällare i Malmö, det var enda firandet jag hade av den födelsedagen. Den enda anledningen till att jag gjorde det var för att jag ville ge min mor också upplevelsen av den platsen som var så mysig. Jag visste att hon skulle gilla den så och min far tog ju aldrig ut henne någonstans och jag tyckte så synd om henne för jag tyckte att hon var värd så mycket mer än det han gav henne.
Jag och sambon tog varenda öre vi hade till den middagen då det ju gick på över 2000 för oss fyra. Allt för min mammas skull. De  enda gånger hon sade att hon uppskattade saker man gjorde för henne, det var om man frågade henne. Det var aldrig någon öppet visade tacksamhet för alla saker jag gjorde för henne men sen kunde hon bli öerlycklig när L tex hjälpte henne upp med en spis till sin nya lgh fast han inte ens kunde ta den gamla med sig samtidigt utan den fic kstå där i lägenheten och ta plats. Men sådant reagerade hon aldrig på.

mig när vi bodde 1 km ifrån varandra i Svedala såvida jag inte bjöd henne. Den kvällen som vi hade sålt maskinerna så kunde hon sätta sig i sin bil (hon bodde längre ifrån då) och köra ut efter kl. 2100 på kvällen i ösregn för att ringa på min dörr och lämna lönekrav från min bror och kräva att han skulle ha pengarna nästa dag och säga till mig att ta ett privat lån när jag sade att där inte fanns några pengar kvar då jag betalat skatter. Det glömmer jag aldrig.

Ge L lön, ge L lön, ge L lön!

Men jag då och röran ni satte mig i? Varför ignoerar ni mig så totalt? Varför ingen ånger? Jag jobbade inte ens i ert jävla företag medan ni alla tre var inblandade i det! Varför är det bara L L L L????