Jag har precit sett ett tv-avsnitt,
där dottern återfann sina föräldrar efter 31 år. De var överlyckliga och kramade om henne och grät av glädje.
Direkt så straffar jag mis själv genom att tänka det hade mina föräldrar aldrig gjort om det varit jag som varit i den situationen. Min mor hade förmodligen bara sagt är det så länge sedan.
Det är precis som om jag måste slå ner på mig själv hela tiden och påminna mig varje sekund om hur oälskad och avskydd jag nästan alltid har känt mig av dem. Jag låter mig inte glömma det!
Kommentarer
Postat av: camilla
har läst en del i din blogg.nu..blir ledsen för din skull..hoppas att du kan hitta tilltro till människor efter allt du gått igenom...kram på dig
Trackback