Köpa att den ena har fel ibland och den andra likaså? Varför kan vissa människor inte säga förlåt? Varför är det ok för dem att jag sitter ledsen varje dag fortfarande pga dem?Varför vill de inte se sin egen dotter glad? Hur kan de önska mig att gå igenom livet så här olycklig pga dem?Varför kan jag aldrig få svar eller det där mirakelt som jag så ofta ber om?

Jag är så livrädd för den dagen de inte finns mer för att jag vet att hur jävla dåligt jag än mår idag så kommer det att öka tiofalls då för då är det slut. Jag fick aldrig mina föräldrar. Min bror kommer att göra mig ännu mer ledsen för att förstöra för mig var alltid hans melodi. Han var så avundsjuk på minsta lilla uppmärksamhet som jag fick och det var ju nästan 0 så då kan ni ju gissa avundsjukan. I mitt huvud när jag tänker på honom så har ahn namnet SATAN. Det är tyvärr så jag ser honom och att jag än idag trots ingen kontakt och så är skiträdd för att han ska skada mig det säger ju litet om vilken skräck han satte i mig. Jag var dock den den enda som inte visade honom skräcken utan stod upp mot honom till mina föräldrars fasa för livet hade ju varit ännu lättare för dem om jag också ställt in mig i ledet. Tänk att de tom tyckte att det var ok att han misshandlade mig. Att hans sambo fortfarande är ihop med honom kan jag inte fatta. Hon tom hörde mig bli misshandlad men gjorde ingenting mer än stängde dörren. Visst hon var gravid men jag hade aldrig inte gjort någonting. Gud vad han visste hur han skulle manipulera em och skrämma dem. Jag tänker ofta på mina föräldrar och försöker komma fram till att vi ska kunna ha kontakt från mitt håll men såvida jag inte kryper så existerar jag inte. Min far skickade ju ett gott nytt år. 10 dag senare så har jag fortfarande inte svarat och han har inte reagerat precis som han inte reagerat att jag inte svarat på förra sms där jag tror han välkomnade mig upp (råkade se en mening av det)

DE VAR ALDRIG DÄR FÖR MIG!! Jag vill ställa mig upp och skrika det till dem men de skulle inte lyssna. De skyulle vägra höra det. I deras värld så behandlade de ju tom oss lika.

Jag önskar världen kunde förstå hur jobbigt det är att må så här dåligt att varje dag kämpa för att inte ta sitt liv. Att ha en hjärna som tänkte hundra tankar på en gång även om de sitter och ser en jättespännande film. Att vakna upp med sorg i hjärtat och tillbringa hela dagen att slåss mot sorgen. Att aldrig inte känna en klump av obehag i kroppen. Att få hjärtrusning för minsta lilla sak. Att inte se någon mening med livet trots att du har en underbar sambo och underbara katter, att känna det som om världen svek dig så totalt. Att känna det som om du blivit totalt våldtagen av varenda människa i ditt liv som du trodde brydde sig om dig för du brydde dig om dem hur sjuka de än var. Behandla andra som du själv vill bli behandlad kiss my ASS! Att känna det som om hela ditt förflutna var en enda lögn ingenting var sant.  Att behöva slåss alltid.

HATAR ALLT!

och idag gick jag och funderade på följande: Har jag någonsin litet fullt ut på min mor eller far (brorsan lärde jag mig ju vid typ 5 års ålder att : tjejen du är dum i huvudet om du litar på honom han ljuger som värsta ........

Svaret blev. Nej! Tragiskt men sant men jag kan ärligt säga att jag aldrig någonsin under hela min uppväxt litat på mina föräldrar till 100% Jag fick väldigt tidigt lära mig att alltid ha koll på saker och hålla saker för mig själv om jag inte ville bli förrådd. Ni kan ju bara gissa hur skadad man har blivit av att växa upp i ett hem där man aldrig kände sig trygg nog att lita på någon. Jag lämnade tex aldrig ut mig själv fullt ut till vänner och så och än idag så är det här med att lita på sambon något jag jobbar på varje dag. Jag är misstänksam mot allt och alla! Man visste aldrig när man skulle få kniven i ryggen därhemma!

Först tänkte jag svara något om du bara kan skicka sms snälla låt bli men gott nytt år på dig också men jag gjorde det inte jag pallar bara inte med att bli besviken om och om och om igen. Jag vill ha levande kontakt och inte någon jävla sms kontakt. Jag pallar bara inte med den konstlade kontakten. Jag klarar dessutom inte av att öppna hans sms för jag blir så jävla ledsen och besviken. Förra smset är fortfarnade inte läst och det är snart en månad sen det kom men inte ringer han för det. Hade det varit min bror så hade han legat på luren av oro men mig ska man visst aldrig bry sig om. Jag "gick emot familjen" påstår de men det var tydligen helt ok att misshandla sin syster. Jag pallar bara inte med en kontakt som jag inte vill ha på det sättet inte längre. Det får mig att bli så ledsen varje gång för som ni vet så har jag alltid drömt om en mor och far. Men han skickade i alla fall ett sms - min mor - nada - Den kvinna är kall för allt som inte heter min bror. Varför mamma? Jag var där för dig!

jag är livrädd för att gå in i det nya året, önskar jag kunde trycka på en pausknapp och det stannade på 2010. Jag var så full av hopp förra nyåret. Jag skulle vara mer positiv mm. Men de sista 20 åren så är det precis som när jag tror att det här är det värsta året jag kan få så blir nästa ännu värre om det nu var möjligt. Önskar bara jag kunde få ett problemfritt, lugnt år där jag äntligen skulle kunna få slappna av litet.

Jag är jättetänkig idag vilket jag alltid är när jag mår dåligt. Hjärnan går på högvarv och bearbetar och tänker på tråkiga saker typ hela tiden. Vill inte, vill inte ha 2011. Vet inte hur jag ska orka, har ingen kraft kvar i min kropp, orkar inte kämpa vill bara falla.

Happy fucking 2011

är rädsla för min bror, ingen av dem skulle ju någonsin erkänna det men jag minns fortfarande hur rädd min far lät när han ringde mig efter att separerat från min mor. Min bror hade då hotat honom men hur han skulle ställa till problem för honom och min far ja låt oss säga att det är enda gången som jag någonsin hört honom rädd under hela mitt liv och min mor hon är kanske inte medveten om det men precis som det var med mig så kretsar så mycket i hennes liv kring att hålla min bror "lugn" Vi pratar om en kvinna som tycker att det är fullt normalt att ens son reser sig upp och lämnar rummet varje gång han blir arg istället för att få ett utbrott där visst det är bättre men normalt nej. De vet att kontakt med mig är inget min bror vill att de ska ha och de vet att jag inte är som han jag skulle inte få sådana utbrott även om jag ofta önskar att jag fått sådana för då hade de kanske sett mig också. Min bror styrde alla under hela min uppväxt med sitt hemska humör. Jag har fortarande röster och bråk ringande i huvudet varje dag trots att det är så många år sen jag umgicks med dem.

Jag älskade denna låt tills ni bestämde er för att svika mig så numera så blir jag ledsen när jag hör den för allt jag tänker på är det jag alltid ville ha. Dig mor och dig far. Ni fattade aldrig att jag inte var som er eller min bror jag 
var annorlunda. Ni fattade aldrig att allt det någonsin handlade om för mig var att ni skulle vilja ha mig som ni ville ha min bror, att ni skulle bry er om mig på samma sätt. Ni trodde att jag tänkte och var som ni men det var jag aldrig.

men malandet varför vill min mor inte ha mig? Varför vill ohn inte älska mig? Hur kan hon se bortom alla min brors fel och ändå alltid ställa upp för honom men om jag gjorde ett liet fel så frös jag ut med en gång? Hur kan hon inte vilja se sanningen med Tittente och företagshelvetet utan istället ge mig skulden? Jag kan visa henne klar fakta på papper som visar min brors skuld i allt och min fars men det var väl lättare att skylla allt på mig?
Idag är det en sådan där ledsen ledsen dag men jätteont i hjärtat av saknad och längtan efter det jag aldrig fick.

det gick inget bra, hon vill inte ha mig längre. Hon tror inte hon kan hjälpa mig. Hon ansåg att det inte var till mitt bästa att dra i det som varit för det får bara mig att må sämre och visst jag håller med henne men samtidigt så måste jag ju någon gång i mitt jävla liv bearbeta allt som varit för att kunna gå vidare för tro mig jag vill inget hellre än att lägga allt bakom mig det har jag fan kämpat med i flera år så nu ska jag prova någon annan typ av terapi vad bestämmer de på sitt nästa möte. Just nu känns det inte speciellt bra. När hon sade detta till mig så kändes det precis som om det lilla hopp jag haft om att kunna bli bättre sögs ur mig som en hurrikan med en gång. Just nu se jag inte utvägar ut ur mörkret. Det känns som om det inte finns något hopp för mig I'm fucked forever. Jag är ett fiasko och jag vet livet blir inte bättre av att jag slår ner på mig själv men det är jävligt svårt att låta bli ibland.

så frågar dem en något och så ska man svara och för mig blir det nästan aldrig de rätta svaren för jag blir stressad. Nästan alltid kommer jag på efteråt - det där skulle jag ju ha sagt. Jag är fortfarande positiv till gårdagens försökt men blir det mindre och mindra ju mer jag tänker på det vilket inte är mycket då jag igår fick andnöd och idag värk i hjärtat och dubbla hjärtslag vilket ledde till att omg. försöka koppla bort tankarna och slappna av vilket ju bara funkar i min fantasivärld men även där i den kan det vara jobbigt.

Hon frågade mig en massa saker igår men det kändes jobbigt för hon ville ha det så mycket till fåtal känslor och jag tror inte hon förstod hur komplex jag är och att det är en jävla röra med hela mig. En stor anledning till att jag söker mer hjälp igen är ju att nu klarar jag inte ens av verkligheten innanför dessa 4 väggarna det gjorde jag under tiden som jag gick i bildterapi. Jag har känt konstant hur jag blivit sämre och sämre när jag inte haft någon hjälp. Men är det lönt att hjälpa mig? Jag tror som sagt att jag är ganska fucked och förstörd. Men jag tror att jag kan bli bättre än jag är nu men är det tillräckligt för sjukvården att hjälpa någon som bara kan bli bättre men inte bra?

som verkligen fick mig att få upp ögonen ännu mer på hur jag borde ha haft det. Det var flera tecknade rutor där barnet tackade pappan för att han alltid fanns där, var tygg, gick att lita på osv. Det enda order av dessa 10-12 serierna som stämde in på min far var händig och då var det inte att han utnyttjade sin händighet mot mig precis. Jag blev liksom chockad efter att ha läst kortet och har tänkt på det en hel del idag också.

Hemma var det liksom underförstått att man skulle vara tyst, inte störa mor och far för då kunde helvetet braka loss, problem kunde man absolut inte komma med för som de sade när jag försökte berätta att min nästkusin mobbade mig i skolan(bry dig inte om det så slutar han) (så lätt är det inte alltid)

Någon att lita på har jag aldrig haft däremot så fick man leva på spänn sedan mycket ung ålder för man visste aldrig när någon av de där hemma skulle sticka kniven i ens rygg. Det var liksom en konstant krigszon då några timmar på natten var den enda frizonen vilket ju förkalrar varför jag än idag så NJUTER av nätterna och gärna är vaken då!

men jag fattar ärligt talat inte hur jag ska klara mig igenom julhögtiderna utan något speciellt som lyfter upp mig. Att säga att jag har värsta paniken och verkligen inte kan se mig leva den 1 januari nästa år det är att underdriva. Jag önskar att människor som har så lätt för att säga små elaka saker skulle kunna börja fatta att de kan förstöra en människa medde där orden som de inte tycker är så farligt. Jag tror inte jag kan minnas en jul i Sverige som jag inte varit ledsen under. Var det inte min mormor så var det min bror eller mor eller far. Man vaknade med ett leende för att om inte förr så vid middagstid vara nertryckt i skorna igen.

upplever jag fortfarande känslor från nästan varje dag. Det är inte att jag vill tänka på det eller att jag inte vill gå vidare. Min egen teori är att jagalltid tvingades hålla allting inne och fick aldrig prata med någon om det och barbeta det så allt är obearbetat.

Hur känner man tex säg som 7-åring när pappa vid var och aranna middag sitter och bråkar med ens mor offentligt för att hon inte vill ha sex med honom?

Hur upplever man en blottare?

Hur är det att bli misshandlad?

Hur rädd är man för en bror som brukar våld mot sina föräldrar psykiskt och mot fader enstaka gång fysiskt medan de förnekar allt om att han skulle ha problem?

Hur är det att tvingas bort från sitt barndomshem pga ens föräldrars dåliga affärer?

Hur är det att ha en mor som inte kommer ihåg en efter sin hjärnblödning?

Hur är det att bli mobbad i skola och på scouter men inte kunna prata om det?

Hur är det att bli hotad av sin egen bror?

Hur är det att behöva höra hur de varje dag bråkar om honom?

Hur är det att sitta och lyssna på sin fars fulla älskarinna i telefon när du är 9-år gammal och hålle det hemligt att hon ringer?

Hur är det att se sin far alltid ha en resväska i bakluckan så att han kan sticka när som helst om det blir obehagligt?

Hur är det att vänta en hel sommar på sin far som tillbringar den med älskarinnan?

Hur är det att ha sin mor få bror att ringa till älskarinnan för att fråga när pappa kommer hem?

Hur är det att aldrig ha fått en kram eller minsta kärleksbevis från sina egna föräldrar?

Hur är det att i mellanstadiet få höra hur tjock man är av sina egna föräldrar när man är storlek 42?

Listan kan göras hur lång som helst och tro mig jag skulle gärna göra bättre saker än att återuppleva massvis av dessa minnen varje dag och ibland natt om jag har otur.

dom mina föräldrar? Hur kan pengar betyda allt och kärlek och människor inget? Hur kan man vilja sura i så många år istället för att vara vänner? Hur kan man tro att man själva alltid är perfekta? Hur kan man tro så illa om sitt eget barn som gjorde så mycket i så många år för att hjälpa dem men helt plötsligt vänder hon och blir värsta bitchen. Hade de känt mig hade de vetat att de har så fel. Jag skulle kunna gett vad som helst för deras kärlek och det gjorde jag också men jag kom till en punkt där jag tvingades säga till mig själv de skiter i dig hur snäll du än är mot dem.

Jag vill ha en mamma och en pappa.

bli julen jag alltid drömt om? Jag vet varför ni behöver inte säga det. Egentligen älskar jag julen därför gör det så ont att gp omkring och önska att man kunde gå i ide och vakna upp i mars.

så när du vaknar så pratar du om att ta livet av dig inom 10 minuter och stora delar av dagen tillbringar du sen med att försöka fly undan spökena vilket inte är lätt och innebär 10 min där 10 min här. Ingenstans kan du sitta still en längre stund för då kommer de. Sambon kan säga att jag tex ibland pausar ihjäl en film( sorry)

vaknade upp i natt igen med panik. Nästan alltid samma sak varje natt, rädd tycker jag ser någon i hallen och vågar knappt somna om och när jag gör det så är det med sänglampan på. Blir det någonsin bättre? Jag tvivlar på det? Många gånger så känns det verkligen som om enda vägen ut ja det är att avsluta livet fast jag egentligen inte vill. Jag är rädd att jag gör det en dag. Hur går man vidare? Hur glömmer man? Min egen teori är att man kan inte gå vidare från hur mycket som helst. Jag blev misshandlad, inget jag tänker på varje dag det gick jag vidare från även om jag fortfarande tänkte på det ofta men då mest i chock över att ens egen bror gör det att hans sambo ser det och ändå stannar kvar och att min mor ser det men ändå idoliserar honom men mycket annat. Ni får ju bara höra en del här och mycket minns jag inté. Man skulle kunna tro att jag levt i ständig fylla för det är verkligen många svarta hål de första 30 åren av mitt liv. Jag skulle varit hos psyk i veckan men det blev inställt varför vet jag inte för sambon sköter allt jag klarar inte av det jag stressar upp mig för mycket. Vill lämna Sverige hatar verkligen det land det blivit. Nytt stresssymptom - klarar inte av att handla på nätet ens längre för blir så stressad av att varan ska ta slut att mitt hjärta börjar slå hur jäkla fel som helst. Får ont ända bak i ryggen och det sitter oftast i någon dag. Fruktansvärt obehagligt. Har dessutom redan börjat vara ledsen för julen som närmar sig och alla ensamhetskänslor som kommer att förstärkas där och vår hjärt och njursjuka katt är sämre vilket är jättejobbigt att se då hon nästan är allt jag har i form av vän. Min bror skulle vetat att han genom att lämnade henne att dö som nybliven mamma gav mig värsta bästa gåvan. Ironiskt eller hur?

Jag tror at tjag haft denna en gång tidigare. Det var familjesammankomst, min mormor som är död sedan flera år tillbaka var där också. Jag tror att det var min födelsedag och hon var jätteglad för hon hade hittat en massa foton på mig som barn (jag har knappt några för mina föräldrar tog inte foton på mig och de få vi hade sjabblade min bror förmodligen bort i helvetes vräkningen. Jag blev jätteglad öppnade pärmen och började tittat på fotona som ju inte ens var jag. De kom inte ens ihåg hur jag såg ut som barn. Efeter en sådan dröm så är det inte lätt att komma igen. Man blir liksom nerdtämd med en gång.

kan inte andas, panikkänslor, ska livet aldrig bli kul att leva? Och ja jag vet att det blir vad man gör det men ibland så kan man bara inte göra det.

Jag har gått i terapi i flera år, sökt mer hjälp, tagit antidepressiva, tagit avstånd från mitt tidigare liv inklusive föräldrar, hela vår bostad är inredd i färger och saker som ska få mig att må bättre. Allt jag egentligen vill är att bli lämnad i fred men då får man väl lämna landet för allt är bättre än detta hatsverige. Det var inte mitt val att bli sjuk, jag kämpade mot i typ nästan 30 år men jag var runt 5 år gammal när mina egna föräldrar började mobba mig och min 5 äldre bror visade upp sina våldstendenser som ingen vågade trotsa. Jag kämpade men som barn utan stöd så knäcks man till sist.  Det är inte kul att tvingas slåss mot sig själv varje dag att behöva kämpa varje dag för att överleva att aldrig känna lugn och ro att ha en cirkusföreställning i hjärnan att inte kunna lita på den. Ni ser en tomat min hjärna kan mycket väl få för sig att det är en gurka. Tyvärr det har hänt mer än en gång.