vaknade upp i natt igen med panik. Nästan alltid samma sak varje natt, rädd tycker jag ser någon i hallen och vågar knappt somna om och när jag gör det så är det med sänglampan på. Blir det någonsin bättre? Jag tvivlar på det? Många gånger så känns det verkligen som om enda vägen ut ja det är att avsluta livet fast jag egentligen inte vill. Jag är rädd att jag gör det en dag. Hur går man vidare? Hur glömmer man? Min egen teori är att man kan inte gå vidare från hur mycket som helst. Jag blev misshandlad, inget jag tänker på varje dag det gick jag vidare från även om jag fortfarande tänkte på det ofta men då mest i chock över att ens egen bror gör det att hans sambo ser det och ändå stannar kvar och att min mor ser det men ändå idoliserar honom men mycket annat. Ni får ju bara höra en del här och mycket minns jag inté. Man skulle kunna tro att jag levt i ständig fylla för det är verkligen många svarta hål de första 30 åren av mitt liv. Jag skulle varit hos psyk i veckan men det blev inställt varför vet jag inte för sambon sköter allt jag klarar inte av det jag stressar upp mig för mycket. Vill lämna Sverige hatar verkligen det land det blivit. Nytt stresssymptom - klarar inte av att handla på nätet ens längre för blir så stressad av att varan ska ta slut att mitt hjärta börjar slå hur jäkla fel som helst. Får ont ända bak i ryggen och det sitter oftast i någon dag. Fruktansvärt obehagligt. Har dessutom redan börjat vara ledsen för julen som närmar sig och alla ensamhetskänslor som kommer att förstärkas där och vår hjärt och njursjuka katt är sämre vilket är jättejobbigt att se då hon nästan är allt jag har i form av vän. Min bror skulle vetat att han genom att lämnade henne att dö som nybliven mamma gav mig värsta bästa gåvan. Ironiskt eller hur?