visst jag var inte smäre mina värde nvar ok, litet lågt blodtryck men jag blev besviken för hade väl nu när jag ändå gått ner en hel del hoppats på ett litet underverk men nej......

visst jag var inte smäre mina värden var ok, litet lågt blodtryck men jag blev besviken för hade väl nu när jag ändå gått ner en hel del hoppats på ett litet underverk men nej......

en vikarie tyvärr då min har tjänstledigt. En av sakerna är att man väger sig där och de frågar av någon anledning alltid en innan man ställt sig på vågen vad man väger vilket jag aldrig förstått varför hur som helst säger min vikt 92,5 (upp litet tyvärr) vilket jag ju vet är en jävla massa övervikt men hallå jag vägde 120 kg.

När jag säger vikten till läkaren så får jag till svar: SÅ MYCKET!

Vad säger man?

ja vad mer kan jag säga än att idag gick det inte bra. Tack och lov att sambon var där för det var skrik och tårar och sekunden från att svimma.

Samtidigt som jag förstår personalen så stör jag mig en del på att de bara fortsatta trycka med nålen fast jag bad dem ta väck den i handen. Det stora problemet är ju om du lämnar kaliumprov så kan detta ABSOLUT INTE tas i fingrarna annars tas jag helst där.

Idag gick min handkramp in (tror det är något jag fått med den här kaliumbristen) det är alltid högerhand som jag har mest kramp i och alltid efter ansträngning. Det kommer tex massvis när jag cyklar ett tag och då kan jag inte hålla om styret. Idag blev det nog för mycket tryck när de tryckte in någen på handen och tillsist kom krampen och det gjorde så ont med nålen kvar i handen så att jag bara ville skrika. Inte kul alls.

i förrgår. Jag hade ju skickat domen om min sjukdomsskada som jag anmält sjukvården för på hans inrådan då de gjort fel. De slog ju som ni vet ner min anmälan och menade på att det var ofrånkomligt det som hände, det gick inte att förutsäga.

Även om jag inte får rätt så blev jag glad för min endikrinolog som är överläkare och hela rubbet anser att de har fel och har sökt de som fattade beslutet för diskussion. Det är kul när någon står upp för ens rättigheter. Jag är ju inte precis van vid det.

och stannade kvar i Malmö litet sen. Tänkte äntligen fixa mitt Pandora armband men det skulle jag intetänkt för Hallbergs körde med viktdiskriminering och hade inte armband över 20 cm och så tjock är jag faktiskt inte om handlederna, det är liksom inte där min övervvikt satt sig.

vid sköldkörteloperation. De bedömde det som oundvikligt omöjligt att förutsäga. Är väl inte besviken för att jag inte får npgra pengar men är väldigt besviken då jag nu sitter här med skitet efter dem och får ta prover hela tiden och de kan inte ens erkänna att de gjort fel. Det är som om man blev inget igen. Inget inget och inget. 

Det var mycket intresant och trots grundlig genomgång av hur man gjorde så misslyckades jag.

1. Tvätta händerna (glömde detta)
2. Sära på blygdläpparna
3, Kissa lite
4. Kissa resten i muggen
5 Häll i i röret

Men jag tvättade iallafall händerna efteråt.

om det visar sig ha positiv utgång så har jag lovat mig att jag för första gången i mitt liv ska våga mig i väg till gynekelogen (låtit bli enbart pga blyghet och först och främst av rädsla för dåliga nyheter, ni vet allt ont händer mig) jag ska anstränga mig ännu mer för att se positivt på dagen och att lämna allt bakom mig. Jag ska verkligen utnyttja dagarna ännu mer (tror dock jag varit så bra på det som jag kunnat även under de här tuffa åren) Men tänk vad härligt det skulle vara att äntligen få ett liv att se framåt tillsammans med min älskling. Det har jag väntat i många år på och ni kan inte veta hur mycket ilska jag har till mina föräldrar för att de förstörde sin dotters liv så. Hur kan man som föräldrar bete sig så mot ett barn som de gjorde mot mig? De försökte förfan sänka mig.

min läkare sambon ska följa med mig. Jag är så rädd för vad han ska säga. Dåliga saker verkar ju ha en förmåga att hända mig. Vill ju ha det där livet i lycka som min sambo lovat mig. Tänker ofta på mina egoistiska föräldrar och hur de kunnat göra mig så illa utan att bry sig. De sade ju faktiskt till mig redan förflera år sedan att jag inte var sjuk. Min far förnekar det nu men sånt glömmer man inte.

ändå så gör jag det då jag är så van att den ena smällen efter den andra händer mig. Jag får ju sällan tid att andras ut. Så är det nu också med de här nya sjukdomssumptomen som jag skrev om. Jag vet att jag sagt i flera månader att jag velat dö och en del av mig har verkligen menat det för sorgen efter Selma har varit och är stor men det har även varit sorgen som pratat. Nu känner jag bara jag vill inte dö jag vill ju få uppleva vad lycka är med min sambo det är min högsta dröm och så känner jag bara att jag inte kommer att få det för jag är överttygad att jag kommer dö ung och jag vill inte dö inte innerst inne.

Men jag vet och har vetat länge att jag legat i riskzonen för massvis avsjukdomar jag har en grym övvervikt och sen Selma dog har jag gått upp 5  kg till men det har så svårt att banta och röra på sig de här åren när man mått så dåligt. Jag har försökt så gått jag kunnat och det första året av min sjukdom gick jag ner 20 kg till 100 kg men sen vart det stopp för sen kom smällarna mentalt det var bara bang bang som om man stod rakt upp och fick örfilar hela tiden. Nu vet jag att jag måste kämpa igen och ärligt talt min kropp och själ är så trött och jag är så trött på att kämpa.

fick det här från min endikrinolog idag. Ska ta nya prover om 4 veckor. Jag har tydligenhalverad njurfunktion, leverpåverkan och normokrom anemi av oklar genes. Att det inte är bra det begriper jag men kan någon förklara exact vad det innebär?Jag ser ju redan framför mig hur jag dör ung och jag vill ju egentligen inte dö jag vill uppleva lyckan som min sambo lovat mig.

och urinprov. Ang. urinprov så är det väl en av de gånger som jag verkligen önskar att jag hade en penis det skulle vara fan så mycket lättare att träffa hålet då.

Blodproverna var svårare än vanligt att lämna också och de kunde tyvärr inte ta allt i fingrarna då det skulle tas kaliumprov (tack sjukvården för att ni sabbade dem vid min sköldkörteloperation).

Sambon var tack och lov med så att jag skulle kunna slappan av litet. Tillsist så hade jag 4 sköterskor som höll på med mig och försökte och jag sitter här nu med 5 stick på händerna med andra ord helt omplåstrad.

Operationen skedde på MAS i Malmö och jag hade fått något speciellt tvätt medel som jag skulle tvätta håret i innan. Jag minns att håret kändes så fett sen så att det inte var klokt men där var väl någon mening med det.Väl på plats så fick man ta på sig deras kläder och lägga sig på en bår och vänta tillsammans med andra patienter i ett rum. Där minns jag att två sköterskor diskuterade en patient av utländsk härkomst som de frågat hur många barn han hade, han hade svarat två när han i själva verket hade fem men visst ja flickor räknas inte:-(

Tillsist så var det tid att bli inrullad i operationsstugan men innan des så skulle övervviktiga jag som redan låg på en väldigt smäl säng flytta över mig till en ännu smalare säng. Min första tanke när sjuksköterskan förklarade detta för mig var är du inte klokt? Det är skrämmande att man på så många ställen i samhället ska behöva må dåligt för att mna är övervviktig. Hur som helst jag lyckades rulla mig över till den smalare båren utan att dimpa i golvet och de rullade in mig till operation fast det kändes mer somom jag gick upp på scen när alla strålkastare slogs emot mig och man helt plötsligt hade en massa människor som presenterade sig för en medan man låg där. Hej, hej kul att träffas! Ja visst! Bor du där? jag har sett dig på bussen?Ok det var ju kul:-)

Några timmar senare när man vaknar upp i uppvaket så vill man bara dö så skit mår man och nog f-n varenda gång som man lyckas somna så är där någonsom rycker i en och skriker vakna. Och givetvis när man mår som sämst jag då är de tvungna att sätta in två snygga manliga sjuksköterskor som man ska förnedra sig för:-) Klarar du av att gå på toa?

Jadå självklart säger jag och tar droppet i ena handen och går de fem meterna som det är till toaletten bara för att kollapsa precis innan jag satt mig på toa så där ligger man på golvet på toa och trycker på knappen för att en av de där snygga sjukskötarna ska få se en i ens allra mest pinsamma situation:-)

först så vill jag säga att jag inte är någon expert så att jag inte förolämpar någon. Jag har ju inga sköldkörtlar alls och jag vet att det var en hel del mixande innan jag kom fram till rätt dos. Nu tar jag 150 mikrogram levaxin om dagen.

Vad jag inte förstår är hur många tycks mixa med doseringarna på eget bevåg utan att kontakta läkare. Jag minns att stabilitet med medicinering var en av sakerna som predikades för mig och jag fick även vet att om jag glömde ta dosen en dag så skulle jag inte ta dubbel nästa dag för man kände det på hjärtat direkt och det är farligt att göra så.

Just det här med att det är väldigt noga med att man tar den dos som läkaren sagt till om är något som predikades av måga läkare för mig av bla den anledningen att det är väldigt farligt att övermedicinera. Jag fick även veta att människor som försöker gå ner i vikt kan missbruka denna medicin och även det är givetvis väldigt farligt. Jag har bara i år lämnat blodprov en 3-4 ggr för att de noga ska kunna hålla koll på mig.

Sen har läkare inlett mig i falska förhoppningar ang. mina binjurar men det är en annan historia.

Vilket är ganska ironiskt eftersom jag tyvärr tvingats tillbringa ganska mycket tid i dem de sista 14 åren. Längsta väntetiden står Trelleborgs akut för. Det var dit jag blev skickad när fel upptäcktes på mina sköldkörtlar 1999. Trött var jag så att jag knappt kunne hålla mig på benen (alla som haft problem med sköldkörtlar vet vad jag talar om ang. trötthet) Tyvärr så har jag dock ofta upplevt väldigt lite förståelse från dem som inte har detta problem. Bla så kan de inte acceptera att man blir så trött.

Hur som helst det var längsta väntetiden som jag pratade om, den är på 6 1/5 timme, kan lugnt säga att jag var ganska uttråkad och att läkaren bad mig väldigt mycket om ursäkt när jag till sist kom in och han sade att det var oacceptabelt med så lång väntatid.

2001 opererade jag tillsist bort dem på MAS efter att ha väntat i 1 1/5 år på tid. Tanken var att det bara var en av dem som var kass men när jag träffade läkaren igen efter operationen så fick jag veta att de tagit båda då inflammationen spridit sig. Ska försöka berätta mer om all röra kring mina sköldkörtlar och alla konstigheter som inträffat senare. Nu har jag dock tack och lov hittat hem och fått en väldigt engagerande läkare på endikrinologen på MAS. Han var den första som sade till mig att mina binjurar inte blev bra vilket jag är väldigt tacksam över eftersom jag väntat i 5 år på att de skulle komma igång efter operationen. Nu är jag fast med att ta medicin för dem också livet ut men han fick mig att anmäla skadan då den uppstått pga komplikation vid operationen. Hur det gått med anmälan vet jag inte.

Nu ska jag börja ta b-vitaminer också då även de värdena tydligen var precis på gränsen. Nu tar jag 4-a mediciner för mina borttagna sköldkörtlar och pga det icke fungerande binjurar. Mediciner som jag väl får ta resten av livet. Jag hade ju hoppats att jag bara skulle varit fast med levaxin men det verkar inte så.