du måste se till så att du är utvilad och pigg hela tiden för om du inte är det så kommer de ledsna tankarna med en gång som just nu på mig. Och då sjunker du verkligen djupt ner i depression.

Tänk om jag hade vetat när jag var liten att livet var en enda kamp då hade jag nog .....ja jag vet inte vad jag gjort. Slänger mig över alla annonser på morgonen men fortfarande ingen svart liten kattunge som skriker ta hem mig åt mig. Saknar så en katt att gosa in mig med då de här två hittekatterna ju inte är speciellt keliga. Saknar tryggheten som jag kände hos Selma. Är nervös för vad svaren ska bli på mina nya prover vill ju så gärna att det ska bli positiva sådana men det tycks vara någon hemlig komplott att jag alltid ska slås ännu mer ner i skorna. Känner mig som askungen när hon säger å ja men vad är en dans på balen.....eller något åt det hållet.

pga att jag känner igen tecknena och hela jag känner att jag är så nära till att gå in i väggen ännu mer och har man varit där en gång så vill man inte dit där igen.

där jag desperat bad honom att hjälpa mig. Det känns som att jag ignoreras och attt de inte förstår hur varje dag som jag mår så här dåligt knäcker mig. Jag bad honom att antingen svara på mailet som jag då kunde vidarbefodra till sambo(själv har jag inte psyke att läsa det) eller ringa min sambo eller skicka hem en tid till ett möte som jag och min sambo skulle komma på.Jag har värk i hela kroppen ochdet fösta som jag tänker på när jag vaknar är hur jag ska ta livet av mig om jag nu orkar gå upp alls. Det enda som tillsist får upp mig sent på eftermiddagen är det dåliga samvetet till de två katter som är instängda på natten och som jag måste släppa ut. Allt blir lidande när jag mår så här skit, jag, sambon, hem, djur, men den jag straffar mest är mig själv.Jag är så jävla förbannad på psykiatikern men jag har aldrig haft en bra sådan. Man skulle videofilmat sig själv heme en vecka med dolda kameran så att de skulle fått se hur jäkla dåligt man egentlien mår.

Jag har numera ständig punkthuvudvärk på höge sida av huvudet, ångestattacker hela tiden med stora andningsproblem, hysteriskt gråtande tills ögon svullnar upp totalt, högre ljud/röster i min skalle än på länge, river på mig ännu mer (55 sår för stunden), ökade mardrömmar, ökade sömnproblem,illamående coh gråtande så fort jag tänker på verkligheten, mycket tröttare klarar bara av att vara uppe en 3-4 timmar innan jag blir så trött att jag inte kan ta mig igenom resten av dagen utan vila, ökad muntorrhet, gått upp 2 kg för att sedan gå ner ännu mer då jag nsätan slutat äta och är inte ens hungrig, sköter min hygien ännu mindre, uppgiven och känner att ingenting är lönt längre och har masvis av mer självmordstankar, kan knappt lämna huset och gör det endast med hjälp av stöd, svimfärdig och svag i benen, stickvärk i bröst och höger arm och ökad magkatarr, avföringsproblem så att jag tar laktulos igen och jag har mist förtroendet till det mesta, hemma beter jag mig som en galning som skriker och prarat för mig själv.Utomhus så får jag ta all styrka jag har kvar för att inte göra likadant.

vandrar på gränsen mellan helt galen och fumktionellt normal. Är livrädd för att hamna helt i galenland. Är så bitter på denna psykiatiker som uppenbart inte brydde sig speciellt mycket om mig fast jag var hans patient. Han har förstört så mycket och fattar det säkert inte. Allt är bara mörkt och jag är så jäkla trött på det jag var fan p åväg upp mot ljuset innan han gjorde sin jäkla felbedöming om mig. Alla är hela tiden är du inte frisk snart?Jag har inte valt denna livssituation det fattar väl vem som helst att om man kunnat slippa den så hade man gjort det!! Jag föredrar faktiskt skratt och lycka före gråt och mörker, kanske sjukt men så är det!!

men jag tänker på det massvis när de pressar mig så här hårt och jag är livrädd när jag får en av mina galen attacker att jag blir så hysterisk att ajg inte tänker på vad jag gör utan att det så att säga går av bara farten. Jag har ju liksom massvis av möjligheter då jag ju sitter på ett litet miniapotek av tabletter.
Men jag vill ju inte göra så mot min sambo och mina katter. För FK och sjukvård och AF är det bara ett möte för mig är det början till slutet.

så kan jag ju ärligt säga att jag hatar mig ännu mer när jag mår så här. Märker, mörker, mörker. Nervändande mungipor och inte ett skratt i närheten. Att föredra sömnen framför dagen för att man inte är vaken då och slipper vara ledsen, det känns fruktansvärt. Min högsta dröm är att jag en dag ska kunna njuta fullt ut av livet men det tycks inte vara mitt öde, tyvärr. Vad mer kan jag säga? Lifes a bitch and then you die!

huvudvärken är där hela tiden, inte alltid så stark men på samma punkt som alltid. När jag bodde hemma hade jag huvudvärk alltid, varje dag.

Man känner sig svimfärdig hela tiden, så fort man tänker på problemen så börjar man lipa som besatt, ingen aptit alls, dyster i hela kroppen, problem med magen - ja listan kan göras hur lång som helst. Tyvärr. Ibland eller ofta får jag väl säga så käner jag att lycka aldrig var menat för mig fullt ut. Att få vara lycklig en hel dag är något jag drömmer om. Jag har gjort allt tycker jag för att bli av med problemen men vad hjälper det om andra motarbetar? Hela livet har varit som att slåss i motvind (och ofta för att mina föräldrar och in bror ställt till det).

Sambon säger själv att om han inte sett en hel del av det som drabbat mig själv så hade han aldrig trott på mig. Jag vet att det finns dem som har haft det värre men att leva med allt det här psykiska som jag alltid har gjort det stressar på så att det inte går att föreställa sig. 

Vill bara titta in och säga att jag sett att där är några vänliga människor som skrivit några rader till mig. Bara att se att där står att jag hade kommentarer värmde hjärtat det ska ni vet och alla kommer att läsas noggrant flera gånger. Ja är så tacksam över att ni finns och bryr er tillräckligt mycket om mig för att även visa mig det genom att kommentera och stötta mig.

Jag mår inte speciellt bra men det kommer jag inte att göra om inte förutsättningarna för mig ändras. Sambon håller dock på att försöka vagga in mig i min trygga låtsasvärld igen och där känns allting bättre.

Många av symptomen som hör ihop med ökad depression har redan anlänt till mig, tyvärr. Var tex på apoteket idag och köpte en ny flaska lakttulos.

Kommentarerna kommer också att besvaras men det går litet sakta när jag är så här.

Men jag vet att är det några som förstår så är det ni.

har ångestattacker och får knappt luft. Brev från FK min psykiatiker lyckades verkligen förstöra mig på kort tid fast jag varnat dem hur jag funkar. Inget känns kul längre och är redan övertygad om att denna jul blir lka hemsk som alla andra. Min bildterapeft sade till honom att jag inte var redo varför kunde han inte ha lyssnat på hene nu håller han på att förstöra en hel del av det arbetet som jag lagt ner dessa åren. Jag är ju så skör och varkligen inte redo för världen.

då jag råkade öppna mitt sjukintyg. Ni läste rätt jag vågar oftast inte titta på dessa av rädsla för vad där ska stå. Sist som jag pratade med min psykiatiker så sade han att jag inte var redo ännu och att han skulle rekommendera mig för sjukersättning under en tid på 2 år. Det kändes så skönt för då skulle jag slippa att bli stressad av systemet och kunde äntligen koncentrera mig på att bli frisk då jag ju fast jag varit sjukskriven inte kunnat göra detta eftersom jag hela tiden haft en massa problem som pressat på mig.Nu stod där helt plötsligt att jag var redo för en viss typ av rehab och det är jag ju inte alls. Jag är långtifrån redo och paniken växer i mig för tvingar de ut mig så förstör de mig. Jag har varitstressad sen jag föddes det tar lång tid att bli av med sådant och det sker inte på beställning. Tänk er själv jag har vuxit upp i väldigt stressad miljö och alltid levt i det. Det tar!

ganska omg. Kramar och jag älskar dig fraser förekom ju inte därhemma och ingen av mina föräldrar visade någonsin den andra kärlek och jag har ju berättat innan om hur farsan satt och var på morsan vid middagsbordet varför hon inte ville lägga ut sig för honom.

Ingen av dem har någonsin gett mig en kram eller sagt att de tycker om mig. Inte ens en gång! Ganska otroligt faktiskt, att man i hela sitt liv har försökt att få dem att visa mig kärlek är ju inte svårt att förstå.

Tills jag fyllde 30 och blev vis. Min icke sexuella uppväxt är något som jag lider av än idag och jag har verkligen fått jobba med mig själv för att kunna starta någon typ av sexliv. Men att jag har problem det känner jag av ständigt!

jag kunde inte koncentrera mig alls och inför varje prov så fanns där bara en sak som kunde få mig att minnas tillfälligt och det var att skriva av allting som vi hade prov på. Då satt det där för stunden men i samma ögonblick som provet var gjort så försvann det bort. Jag vet nu att det var  för att jag levde under så stor press hela tiden, tyvärr så begrep jag det inte då eftersom min familj hela tiden slog ner på mig om jag ifrågasatte min situation och det var aldrig " familjen" som var konstig utan alla andra!

hur mycket jag gillade att vara med dem. Jag var alltid nogrann med att säga tack och hur mycket jag gillade att de tillbringat tid med mig. Jag ringde dem och hade mig. De gjorde aldrig ett försök tillbaka och et kan jag ärligt säga och ändå så fortsatte jag.

Jag minns att jag litet innan brytningen med min mor satt i en bil och försökte få henne att förstå. Jag sa till henne att jag tänkte på och saknade henne varje dag och det menade jag verkligen. Det har alltid varit min policy att säga sanningen då jag blivit matad med så många lögner själv.

Hon vände sig till mig tittade chockat på mig och sade:
Menar du verkligen det?

Hon skulle bara veta hur mycket jag hade offrat om hon bara velat ha mig.

Som ni hör på mig så är jag jätteledsen idag och tänker jättemycket på dem. Det känns så hemskt många stunder fortfarande. Jag försöker verka stark och tuff men det är jag inte.

Jag tvingades som sagt att ta tag i mitt liv för tre år sedan då jag blev sjukskriven för utmattningsdepression. Då hade jag mått dåligt under stora delar av mitt liv och 90-telet var riktigt hemskt med massvis av självmordstankar. Jag kände mer och mer hur jag inte ägde mitt liv utan det gjorde min familj. De utnyttjade mig till att stå på bilar, företag, mobiltelefoner mm. Tillsist så fanns jag inte och ville man inte bli bortstött av dem så hade man inget annat val än att göra det som de bad en om. När jag tillsist vägrade så mobbade som sagt bort mig.
Då jag varit en väldigt snäll själ så har jag alltid ställt upp för alla utan att begära något tillbaka. För tre år sedan så började jag begära tillbaka och det innebar även att de som jag trodde varit mina vänner också försvann då jag även bland mina vänner varit en lättutnyttjad snäll typ som varit glad för det lilla och inte hade några krav på dem.
Där stod jag helt ensam, inga föräldrar, inga vänner, bara min sambo var kvar. Snart så tvingades jag dessutom att flytta ifrån byn jag bott i alla år i. Man kan verkligen säga att jag bröt upp totalt och började om på nytt, men hade jag inte gjort det så hade jag varit död idag det är jag ganska säker på.