En historia som jag fick höra ofta

som jag tänker på fortfarande är den om min bror när mina föräldrar var med honom att köpa skor. Han var inte speciellt gammal och ville ha skor som var flera storlekar för stora gör honom. När de berättade historien så tyckte de den var gullig  (än en gång så var de blinda för min brors skit)

Hur som helst han ska tydligen ha lagt sig ner p ågolvet i affären och skrikit och sparkat så mycket att en tant kommit fram och frågat mina föräldrar om han var störd i huvudet. När jag ränker på historien nu så tänkter jag hon skulle bara vetat hur rätt hon hade.

Jag brukade köpa suddgummin, vackra pennor

lps och singlar för mina veckopengar. Jag samlade på allt. Jag tror aldrig att jag visade mina föräldrar någonting som jag handlade. Jag vågade inte det var dessutom lugnast så. Jag visste att jag skulle få värsta utskällningen från min mor med en gång. Jag minns hur jag brukade cykla ner på ICA i Svedala helt till mig för jag hade fått ihop pengar till något nytt. Skitglad när jag köpt det och sen mer och mer nervös ju närmare jag kom hemmet för nu gällde det att smuggla in sakerna. Sjukt va? Stora lp skivor tryckte jag in under min stickade tröja i hopp om att jag skulle kunna springa in fort eller så gömde jag dem i trädgården tills kusten var klar. Nu förstår jag verkligen inte vad jag gjorde fel men de fick mig att känna mig som det mest felande olydiga personen på jorden och då var det mina egna sparade pengar jag stal inte av dem för att handla som min bror gjorde.

När jag var runt 14 år gammal

så var jag, min bror och mina föräldrar i Köln några dagar. En stad full med kyrkor och en väldigt vacker stor välkänd kyrka. Som vanligt så ville jag inte gå med dem (det ville jag aldrig) Så de gav mig en tid och sade vi ses här vid denna kyrkan då. Då var jag stolt och tänkte wow de måste lita på mig och gilla mig. Nu inser jag att föräldrar släpper inte en 14-åring ensam i en stad hon aldrig förr varit i. Det är inte ok. Men de fick allting att vändas till hur bra de var och hur speciell jag var för att de gav mig det förtroendet. Hur slutade det?

Jag gick till fel kyrka, hade värsta helvetet och paniken att hitta rätt men gjorde det något försenad dock.

Jag har ju fler taskiga jular att berätta om

där är ju den där vårt hem precis sålts. De flesta tyckte jag var löjlig men jag hade bott där i över 20 år för mig var det enda trygga platsen jag hade på jorden. Mitt rum och min toalett (brukade låsa in mig där med täcke, skolböcker mm, äckligt säkert men enda platsen där jag verkligen fick vara ifred och kunde slappna av).  Att sälja det på exekutiv auktion dessutom (tror det var det) eller åtminstonde till underpris som det var. Jag skämdes så och man kan nog beskriva mig som ett träd som rycktes upp ur jorden med rötter och allt med våld där det trots allt kunnat leva för att sedan efter det behöva kämpa hela jävla tiden. Jag var så olycklig och som vanligt helt ensam utan någon som helst förståelse

Åter till julen, eller nyår som detta var. Jag gick hem från min farmor för att jag ensam, ville ha detta sista minne med min bostad utan skrikiga föräldrar och psykopatbrorsan. Där stod jag 24.00 och tittade på julgranen som speglade sig i terassdörren och försökte memorera ögonblicket för att alltid kunna tänka tillbaka till det och det har jag gjort ofta.

Det var en himla press ganska omgående

när mina föräldrar fick dålig ekonomi. Min bror hade fått hälften av sitt körkort. Eller rättare sagt de betalade hela och sen skulle han betala tillbaka häften vilket han ju aldrig gjorde för de glömde skulden som med allt som gällde honom. När det var min tur för körlektioner så fick jag mig en utskällning varje gång jag bad min mor om pengar och en föreläsning om hur litet de hade . Jag hoppade av ganska omg, då jag totalt redan då sakande det självförtroende som krävdes i trafiken och min dåliga körlärare fällde orden som fortfarande är färska i mitt minne att jag fick tänka mig väldigt väldigt noga förr om jag någonsin skulle kunna ta körkort. Han fick rätt jag tog aldrig körkort.

I skolan pratade de om konkurser då brast det för mig och jag fick gå ifrån lektionen för jag började stortjuta och pricken över i et var väl när jag med min fars vetskap (idag kan jag inte fatta att han lät mig göra det) Gick till bankchefen och typ bad honom på mina bara knä att inte ta mitt hem ifrån mig.

Sen har vi den där julen när ingen hört något av min bror

han hade precis blivit ihop med sin (ursökta men) blåsta sambo det var julafton och jag som den snälla dotter jag var valde att  fira jul med min mor och far istället för med sambon som då var pojkvän. Vi var ute och körde och när vi kom tillbaka så hängde det en påse med julklappar på soptunnan. Vem gör det? Jo min bror och vips så var han i centrum igen fast han inte var där och man mådde skit för att man blev påmind om att han existerade. 

Sen har vi ju den där julen

när min bror misshandlat mig på våren. Jag väntade och väntade på att mina föräldrar skulle höra av sig om julafton. Min far visste jag ju inte var han befann sig då han vägrade avslöja sin bostad. Några dagar innan julafton typ runt den 20 ringer min mor och frågar om hon kan komma upp med en julklapp. Då har jag inte hört av henne under hela december. Ringde inte jag så var där ingen som hörde av sig till mig. Jag säger att jag väntat på att hon skulle höra av sig och att jag tycker det är för dåligt att ingen av mina föräldrar vill fira jul med mig. Hon bara säger - Din bror frågade först. Min far får jag ett god jul sms av. Jag ilsknar till pratar in meddelande på hans mobilsvar - han hör av sig och beklagar ju så mycket detta men jag vet ju som han säger att han inte tycker om att fira jul (han har dock inte haft något problem att fira det med sin "nya familj".

Detta var julen 2002. Jävligt kul julafton alltså. Så alla positiva människor hur gräver jag inte ner mig?

Sen har vi ju den där julen när min far flytt landet

och bodde i en husvagn i Österrike av rädsla för svenska myndigheter och man tvingades tillbringa nästan hela december med två människor som höll ihop i vått och torrt och ännu mer i ensamhet och de hade en enorm ilska på min far och att han stack men när han frågade dem så sade de att det var ok så jag förstod aldrig varför de gnällde. Min far kom dock hem på julafton så det gjorde den litet bättre men han sprang tex och gömde sig bara han såg en polisbil utanför och hela alltet satte ju en otroligt konstig stämning på helgen. Det var en jul!

Sen har vi ju den där gången också

när jag hann vakna konstatera att det var julafton och bli skitglad, gå ut ur mitt rum som låg på andra våningen för att börja gå nerför trappan till första. Jag hann inte ens nerför den, min mor såg mig och började skrika på mig med en gång. Varför minns jag inte men glädjen var än en gång borta.

Sen har vi ju den där gången

när jag väl var 20+ och vi hade farmor hemma hos oss på julafton. Vi gav aldrig några dyra julklappar och standard från henne var väl en hundralapp och en blomma.  Vad ger man en 80+ som har allt? Ja jag visste inte det men hade verkligen ansträngt mig för att hitta något och fann på malmmö julmarknad ett antal fina smörknivar som var handmålade. Jag valde ut dem noggrant. Hon öppnade inte ens paketet ordentligt och hon packade in det med en gång med orden . De får gå med arvet. Inte ett tack eller någonting. Ingen glädje. Så var det alltid det var som det fanns en osynlig skylt på mig som det stod såra mig gärna jag tänder på det!

Min bror var ju en tjuv

innan jag ens börjat första klass så var det standard med gräl om det också. Han tog väldigt ofta pengar ur mina föräldrars börsar och då nog mest min fars för min mor hade han ju runt sitt lillfinger. Han tog så stora summor som hela hundralappar från dem och på sent 70-tal som detta utspelade sig under så var ju det väldigt väldigt mycket pengar. Vad gjorde han för dessa pengar?

Handlade! Bla så blev ett par miniskidor hans på detta sätt. Mina föräldrar kom nästan alltid på honom men istället för att tvinga honom att lämna igen sakerna själva så gick de och gjorde det som riktiga mesar. Inte ens där fick ha nta konsekvenserna av sina handlingar eller någon typ av straff för litet skrik gick ju alltid över det vissta han. Ja, gud vad de grälade om det också och då man hade rummet närmst hallen så hörde man ju alltid när spermadonatorn upptäckte detta.

Ett typiskt exempel på jag

Jag har ingen aning om hur gammal jag var någonstans i äldre tonåren. Vi var med scouterna på en lekplats och jag som vanligt var i min egen värld och osäker. På en sådan där klätterställning ser jag mig inte förr och slår huvudet med full fart rakt in i en planka. Det gjorde skitont. Inombords grät jag men inte en tår fälldes jag fortsatte vidare med ett leende. Regel nr 1 visa aldrig känslor och visa dig aldrig svag(den lärde jag mig helt för ung)

Så min spermadonator gnällde för att jag inte svarade på sms

när jag tillsist vågade titta på det så svarade jag detta är två dagar sedan tror ni han har svarat? Nej! Han ville träffas nu i november. Vill bara säga till honom att dra åt helvete och att jag inte är intresserad men vill inte göra det så lätt för honom för i min ilska för en 5-6 år sedan så bad jag visst dem dra åt helvete och sen gjorde de det lätt för sig och gjorde just det. Jag hörde inte av dem på flera år för som de sade när jag konfronterade dem över sin frånvaro jag bad dem ju dra åt helvete! Hur sjukt är det normala föräldrar hade kämpat och försökt prata om problemet inte bara stuckit. Gud vad jag önskar att de kunde bete sig normalt bara en jävla gång i mitt liv.

Precis innan jag skulle börja 1:a klass

så tog min mor mig till risören mitt långa fina blonda hår som räckte en bra bit ner på ryggen skulle klippas. Jag hatade det. Som vanligt så skulle jag inte få känna mig som alla andra flickor och fläta mitt hår och leka frisör osv. Jag började sen klippa varenda cindydocka som jag fick. De terade mig för det hade gjort det än idag om jag haft någon kontakt med dem tom min bror mobbade mig mig för att jag gjorde det. Ingen av de de deumma idioterna kunde fatta att det var psykiskt. Jag ahtade mitt klippta hår och från den dagen jag fick det så kände jag mig så utanför i skolan och jag bönade och bad min mor att jag skulle få ha långt hår men nej och i min familj så löd man.

Det skulle dröja ända till högstadiet innan jag en s sklle våga låta det växa några cm men fortfarande kort. Den dagen jag fyllde 18 så var det de första som jag gjorde. Jag slutade klippa mig och än idag så ärmitt hår långt. Min teori är att min mor som hatade mig ganska tidigt helt enkelt gjorde vad hon kunde för att jag skulle bli ful och mobbad och sticka ut.

I lågstaditet så följde min far med mig till frisören som jag ju hatade för att hon alltid klippte mig så som jag avskydde så jag var grymt otrevlig mot denna äldre tant. Otrevlig på ett sätt som ajg aldrig annars var. När jag kom hem så gick min far ut och hämtade ett stort fiskespö stängde dörren som fanns till mitt rum och började jaga med det då skulle jag få min bestraffning. Jag kommer än idag ihåg hur jag skrev i panik och flydde som ett skadat djur runt i rummet upp på sängen ner från sängen til lbokhyllan osv. Han gav upp efter ett tag men han tvingade mig att ringa hem till denna frisör och be om ursäkt. Som sagt ordet trygghet har aldrig existerat i mitt liv och jag lider så mycket at det fortfarande jag är nog Sveriges räddaste person som inte ens våga gå förbi små barn ute p åstan av rädsla för att de ska vara dumma mot mig.

Jag har inte skrivit mycket dagbok genom åren

tyvärr! Med alla mina minnesluckor så ångrar jag det skarpt för de hade varit bra att ha nu men tyvärr funkar jag så som människa att när jag mår dåligt går jag helt in i min egen värld och där finns inga problem vilket innebär att man inte tänker på att skriva dagbok vilket innebär att eftersom jag mått dåligt så ofta och så mycket så ja det har gått år mellan skrivandet men jag har några dagar från då jag var tio och redan då skriver jag tex

om hur min bror bara ljuge roch ljuger och att jag vill att han ska dö fort (så normalt eller hur?)
Jag har mardrömmar om hur min bror kivar med mig så att jag varknar upp skrikandes väckandes mina föräldrar och det verkar vara något vanligt mönster.

Hur fan stod jag ut? Tänk att jag inte trodde att lycka existerade på denna jord förrän jag typ var 30+ och jag tvivlar fortfarande.

Ja jag har lyckats stå emot

att ta livet av mig idag också. Det funkar bara för att jag får gå här i min comfort zone och i min låtsasvärld. Idag så tänkte jag litet tillbaka på min barndom och det lilla jag mindes från dagis och dagmamma och så. Trot eller ej men jag var väldigt populär och rolig som barn. En he ldel förmodligen pga den här inlärda vanan att alltid vara på skojhumör så inga blev arga. Sen hade jag ju min konstnärstalang också sådant har alltid gått hem av någon anledning. Men vad kom jag fram till?

Hur jag redan på dagis kände den här låsningen att jag aldrig fullt ut kunde vara mig själv att jag dolde något familjehemligheten och det var skitjobbigt. Jag var rolig med sorg.

Den var ljusbrun, av läder

plastigt utseene och den där typiskaresväskan som man hade på 70-talet. Där låg den i Saaben alltid packad för att kunna lämna hemmet med en gång om det blev obehagligt och bråk. Då kunde han vara borta i allt från några dagar till veckor. Man såg denna resväska varje gång man skulle åka med honom och han öppnade baklucka. Evigt påmind om att aldrig vara till besvär eller göra något dumt som kunde få honom att köra. Inte undra på att man blev ett nervvrak eller hur? Jag var inte gammal när detta började och jag såg honom utnyttja möjligheten varje gång och varje gång tog vi honom tillbaka och låtsades som om allt var normalt men ännu mer på spänn. Vilken jävla press!

Det jag aldrig upphörde att förvånas över och känna som jävligt jobbigt

var att de aldrig gjorde någonting för att skydda oss barn från vuxenvärlden. Från dag ett så var man där bland älskarinnor, bråk och pengarproblem. 7 år gammal och man fick börja ta på sig världens problem och sen slutade det inte förrän jag bröt med dem 25 år senare och sen frågar sig folk för varför jag bröt ihop och fortfarande är totalt förstörd. Vem hämtar sig från att leva under sådan press från tidig barndom? Jag gjorde det inte i alla fall. Jag tvivlar på att någon gjort det för inte ens när jag skriver om det så gör jag sanningen rättvisa det var så jobbigt att jag inte ens finner ord för att beskriva det.

Ta tex alla gånger som han var hos älskarinnan istället det var inget skyddande av oss barn utan det var klart och tydligt i huset vart han var så man lärde sig ju redan som väldigt ung att man hade inget människorvärde jag menar om ens egna föräldrar inte ens vill vara med en vem vill då? Och det sitter tyvärr i. Jag har absolut 0% självförtroende eller tycker att jag är värd någonting trots att jag idag har en sambo som jag vet att han älskar mig.

Mina föräldrar började väl behandla mig som vuxen

när jag var runt 7 år gammal. Det var som ska du börja skolan så klarar du dig själv nu. Visst de stod för maten och kläderna men något intresse för mig som person det fanns inte. Ganska tidigt så började de prata om hur min far börjat jobba när han var åtta år gammal och fast de inte sade det så så kände man att de menade att jag också borde ta mig ett jobb för då var jag ju runt 12-13 år gammal och min bror var ju som alltid så himla duktig och jobbade hon en bonde på somrarna och så kom jag då den stora besvikelsen.

När det pratades om Tittente så var det helkonstigt

för då ännu mer än i andra fall så var det som om jag inte existerade. Min bror skulle ta över så var det bara. Jag blev ledsen varje gång de pratade om det för jag kunde väl åtminstonde fått vara med i diskussion men jag blev inte ens tillfrågad. Vad jag ville och tyckte betydde absolut ingenting. Istället så tvingades jag sitta med under åtskilliga middagar då det pratade om min bror och Tittente (gissa om jag satt tyst) Jag visste ju redan som tonåring att min bror skulle klanta till det rejält för så gjorde han alltid och sen kom mor och far och redade upp hans skit. Hur gammal han än blev. Att brorsan skulle ta över TIttente fick jag typ höra varje gång han träffade mormor från det att jag typ kunde gå så man växte verkligen upp med att bli islagen du är inte värd någonting och trots det när jag tänker tillbaka så gav min mormor mig mer intresse än min mor någonsin gjort vilket väl säger en hel del om hur min mor behandlade mig. Jag tror att min mormor som var mycket av den gamla skolan helt enkelt inte vågade gå emot sin döda mans önskan men mina föräldrar ja för dem har jag ingen ursökt längre mer än att de inte var de jag drömde om att de skulle vara. Jag tror nog att man måste gått i mina skor för att förstå känslan men försök lite. Du har denna bror som förstör allt som han kommer ivägen för och han ska ta över detta lilla natursköna paradis som du alltid brytt dig mer om än vad han någonsin gjort men du blir inte ens tillfrågad. Jag var aldrig dum nog att tro att vi båda kunde bo där men man kunde väl åtminsonde fått vara med och diskutara framtiden? Från det att jag började skolan så behandlades jag verkligen som ett tomt papper något man var tvungen att mata och klä men inte mer. Idag så ångrar jag och retar mig så att jag inte skrek och protesterade mer men jag förmodade att jag då tog minsta lilla intresse som jag kunde få och man fick absolut inte intresse om man var till problem det vara bara brorsan som fick vara det och var jag till problem så fanns ju också risken för bråk som skulle leda till att min far lämnade huset och vara borta i flera veckor så man ville ju vara perfekta barnet vilket jag lider av än idag. Jag ljuger inte när jag säger att jag bryter ihop flera gånger varje dag när jag misslyckas med någonting även om det är något sådant enkelt som att jag spiller ut ett glas vatten. De lyckades verkligen knäcka mig totalt och hur jag än försöker så blir jag inte bättre. Jag är förstörd.

Tidigare inlägg