så tog min mor mig till risören mitt långa fina blonda hår som räckte en bra bit ner på ryggen skulle klippas. Jag hatade det. Som vanligt så skulle jag inte få känna mig som alla andra flickor och fläta mitt hår och leka frisör osv. Jag började sen klippa varenda cindydocka som jag fick. De terade mig för det hade gjort det än idag om jag haft någon kontakt med dem tom min bror mobbade mig mig för att jag gjorde det. Ingen av de de deumma idioterna kunde fatta att det var psykiskt. Jag ahtade mitt klippta hår och från den dagen jag fick det så kände jag mig så utanför i skolan och jag bönade och bad min mor att jag skulle få ha långt hår men nej och i min familj så löd man.

Det skulle dröja ända till högstadiet innan jag en s sklle våga låta det växa några cm men fortfarande kort. Den dagen jag fyllde 18 så var det de första som jag gjorde. Jag slutade klippa mig och än idag så ärmitt hår långt. Min teori är att min mor som hatade mig ganska tidigt helt enkelt gjorde vad hon kunde för att jag skulle bli ful och mobbad och sticka ut.

I lågstaditet så följde min far med mig till frisören som jag ju hatade för att hon alltid klippte mig så som jag avskydde så jag var grymt otrevlig mot denna äldre tant. Otrevlig på ett sätt som ajg aldrig annars var. När jag kom hem så gick min far ut och hämtade ett stort fiskespö stängde dörren som fanns till mitt rum och började jaga med det då skulle jag få min bestraffning. Jag kommer än idag ihåg hur jag skrev i panik och flydde som ett skadat djur runt i rummet upp på sängen ner från sängen til lbokhyllan osv. Han gav upp efter ett tag men han tvingade mig att ringa hem till denna frisör och be om ursäkt. Som sagt ordet trygghet har aldrig existerat i mitt liv och jag lider så mycket at det fortfarande jag är nog Sveriges räddaste person som inte ens våga gå förbi små barn ute p åstan av rädsla för att de ska vara dumma mot mig.