Jag har redan börjat fasa för den och må dåligt och gråta. Jag pallar inte med ett till sms grattis eller en till födelsedag där känns som om man inte existerar. Varje högtid i så många år så har jag hoppats att de skulle tagit chansen att närma sig mig men nej. Jag är persona non grata - död. Allt jag gjorde var att jag försökte överleva. Jag kan ärligt säga att jag hade varit död idag om jag inte jag dragit i bromsen ang. hur de var mot mig. Men de har inte ens tänkt den tanken att de gjorde mig illa, de höll på att stressa ihjäl mig. Jag vill inte ens tänka på hur mycket mina kropp tagit stryk av det de utsatte mig för som jag idag inte än er medveten. Vill inte fylla år. Vill inte må så här.

känner mig så sviken. Det ni får veta här är inte hela historien det finns mycket värre saker än det jag nämner här så kan ni kanske ännu mer förstå varför jag alltid mår så jävla skit.

till någonting vi skulle göra tillsammans. Han var också med. Det var slut runt 21.30. De går mycket fortare och före mig så jag kommer efter. Sen letar jag och letar efter dem bara för att ge upp någon timme senare. Ringer sambon som är väldigt arrogant och inte kan förstå varför jag tycker att det är konstigt att de inte väntade på mig jag kan väl ta bussen. Sätter mig på busshållsplatsen. Att tillägga - Jag är orerhört mörkrädd. Detta var nattens dröm, kanar upp väldigt torr om munnen som jag alltid gör när jag sover oroligt och sen hur mycket jag än borstar tänderna så är jag unk resten av dagen. HATAR DET!

vaknade varannan timme inatt och tänkte och har så dåligt samvete för att jag inte svarat på min fars gott nytt år. Vill men kan inte, är en stor bromskloss klarar inte mer förnedrelse och förnekande. Har hela tiden också bilden på när min bror för x antal år sedan hade ett av sina utbrott på dem och isolerade sig i någon vecka eller månad och vägrade prata med dem. De pratade med mig om det, var oroliga och försökte prata med honom hela tiden men om jag inte hör av mig så är där tydligen ingen som kan tro att jag mår skit och lider och behöver någon men hur som helst i min värld svarar man på sms av artighet så mår så jävla skit. Det är inte jag.

skickligt uppbyggd av mina föräldrar och min sk storebror även om han alltid betedde sig som en liten barnrumpa till lillebror. Aldrig han var det man trodde storebröder skulle vara skyddande och allt det där. Frotfarande idag så när jag tänkte tillbaka på det som varit så kan jag inte fatta att de betett sig som de gjort, många gånger så tror man att man sover och att allting varit en dröm för kan ens egen familj verkligen svika en så grovt? Svar ja! Ifrågasatte jag något så blev jag nertystad, jag fick alltid höra hur tacksam jag var och när jag var runt 10 så blev jag ständigt matad med hur bra jag hade det för min far hade minsann arbetat i flera år redan då. De fick mig att känna det som att jag vid 10 års ålder skulle känna det att det var ett privilegium att jag inte behövde jobba och det var det väl om man tänker långt men hallå?

Löd jag inte så pratade de inte med mig. När jag körde upp båda mina hälar in cykelhjul så att jag inte kunde gå på flera veckor så bar min far mig runt. Detta hände innan jag ens börjar skolan och jag har fortfarande problem med hälsenorna. De tog mig inte till läkare "för jag ville inte" När min bror var närmare 20 år gammal så tvingade de iväg honom till läkare för nageltrång, körde dit honom där och väntade. Som sagt det var hela tiden skillnader och jag vägrade se dem. Förmodligen gjorde det för ont.

Hur kunde ni mor och far? Jag  hade valt er före varje gång men ni valde mig långt efter människan ni precis träffat på stan så här sitter jag idag med 0% i självförtroende och så jävla skör. Tack!

Nej, ingen far. Get over it - wish I could! Spröd och skör - Det skulle ni tänkt på alla mobbare och hånare. Leendet på utsidan är oftast smärta i själen som kanske aldrig läker.

En jul till som ser ut att bli utan föräldrar. Nästa år kan de fira 10-års jubileum sen de gav mig någon typ av familj till jul. Är fruktansvärt ledsen just nu, har problem med att sova, är tom rädd för att sova för det är så jobbigt att vakna upp och det är så jobbigt att drömma. Min mor har inte ens hört av sig för att tacka för julskivan jag sände min far skickade något sms som jag inte ens har öppnat. Jag pallar inte med ett till tack för julklappen jag hoppas du får en bra jul särskilt inte som jag avslutade mitt lilla brev till honom med att vi fick hoppas att min sambo kan hindra mig från att ta livet av mig denna julen också. Jag pallar bara inte med dem längre´, jag orkar inte ens försöka lite och de vill försöka ännu mindre. Hata mig inte men kan inte något hända min bror?

Den familjen är nästan lika störd som min egen om inte lika. Jag har varit ihop med sambon i 13 år och frågar du hans far så skulle de inte veta vilken dag jag fyllar år. Inte en födelsedagspresent eller ens ett grattis. En julklapp till oss båda , träffas typ på varandras födelsedagar (sambons då) fars dag och julafton och ja de bor inom samma län. De ringer bara  om de behöver någon hjälp och ja that's it inte mycket intresse där inte men åter till saken.

6 dagar innan julafton ringer han (ja det är ju alltid de två som ska prata med varandra visst artighetsfraser med mig och så men(slutade försöka för länge sean) och vill bjuda oss till dem på julafton som om vi inte handlat in all mat och gjort klart vårt juldagsfirande 6 dagar före jul. Vad är det med människor? Skulle vi bara slänga det eller?

är så in i ......... förkyld och har varit i över en vecka nu. Sambon kom som vanligt hem med denna underbara decembergåva:-) Var så täppt i näsan att jag lät bli att äta bara för att det var så jobbigt (bra bantningsknep?? not!) Jag vet det finns nässpray men really not a fan!

vi köper slingor varje år till den så detta är bara början!

10 år till ca 25 år som min bror först gick tomte för scouterna vilket innebar att han aldrig var där när farmor, farfar och mormor kom men tallriken stod där och min mor var alltid väldigt noga med att se till så att han skulle få allt och samtalet kretade runt honom fast han inte var där för att sen när han kom med sin väldigt höga röst(han pratade alltid så högt att man fick skrika om man ville överrösta honom vilket gjorde att man oftast satt tyst) och berättade historier som alla givetvis tyckte var så roliga och ha nvar ju SÅ duktig och dör var inte många som ägnade mig 2 sekunder efter det utan man satt tyst för att sedan syselsätta sig själv. Som sagt - brorsan alltid i centrum även när han inte var där. När han slutade med tomte så var det taxi och då kunde han ju komma hem när som helst och då han ju fick utbrott om det inte skedde som han ville så sprang min mor ju ännu mer runt honom som ett nervöst fjån då samt att jag fick aldrig känna på en riktig familjejul för han gjorde den alltid till något tvådelat.

det gör mig arg, vill egentligen bara slå in radion och skrika, känner att julen är hånfull, falsk. Jag som var en sådan älskare av julen. Jag minns hur jag vaknade med en leende på läpparna varje jul och hur jag före julen var så fylld av hopp att denna julen minsann, denna julen skulle bli min, jag skulle få glädje. Sen gick jag ut ur mitt rum och visade mig för familjen och det tog oftast inte lång stund förrän den känslan var borta. Man fick huvudet avhugget i värsta utskällningen. En jul var det min mormor som stod för att döda the julspirit då jag hade oturen att svara när hon ringde och fick mig värsta utskällningen för att min mor ringt till min farmor först och tagit henne till kyrkogården(som om det var mitt fel)

Det ar liksom så med folk, både familj och vänner, jag har inga känslor trodde de. En del var nog mitt eget fel för jag lät ju aldrig visa att de gjorde mig ledsen men borde de inte kunnat fatta litet själv? Det var åtminstone vad ajg alltid tänkte och förmodligen en av anledningarna till att jag idag tycker att de mesta männiksor idag är fejk och patetiska.

men vad jag önskar att jag åtminstonde hade haft en perfekt jul som jag kunnat tänka på.

det är som en skräckfilm för mig. Först blir jag arg på människorna som är så korkade (man kommer ju från en familj där man varit med om det mesta som sker i lyxfällan, vårt hem såldes tex pga skulder) Sen blir jag ledsen för att de flesta har människor som vill hjälpa dem, föräldrar som är oroliga och bryr sig. Jag har aldrig haft det. Jag ljög för mig själv i många många år men jag kan ärligt säga att jag kan inte komma på en sak som de har ställt upp för mig med) Tvärtom det var alltid jag som skulle ta hand om dem men inte en sak och set känns så in i helvete. Lyxfällan slutar alltid med att jag storlipar av sorg.

Det var positivt intryck men det var skitjobbigt. Hur känner du inom dig när du tänker på det? Hur får det dig att må osv? Som jag sade till sambon efteråt hur fan vet jag det, jag har fullt upp med att andas!

Nu har jag värsta ångesten att jag sagt något jag kan få skit för, att hon inte såg hur dålig jag är osv. Men jag kan inte tänka på det för det ger mig andnöd så hej hej fantasivärld!

blev av både falska vänner och familj så kan denna mening verka konstig men anledningen till att jag blev det av dem var att jag trodde att om man behandlade någon snällt så var de snälla tillbaka. Samtidigt så ska jag erkänna att jag hade varningstektaklar ute för dem allihopa i flera år men även jag var feg en gång i tiden. Man känner liksom på sig (i alla fall jag gör det) vilka människor som inte kan klara av kritik och beter sig som barnrumpor när de får det tyvärr hade jag en massa sådana i mitt förra liv. Det är oftast dem som har lätt för att snacka skit om andra, och kritisera, de som försöker vara något de inte är, gärna vill de spela väldigt häftiga och kaxiga. Det är de som är de svaga för de vågar inte vara sig själva oc hsäger du emot dem så blir de skitförbannade och börjar skälla ut dig och vem orkar med sådant?

Vad jag skulle komme till är att livet har sedan jag var väldigt liten tvingat mig att bli en väldigt bra avläsare av människor - tyvärr. Ibland önskar ajg att jag också kunde få vara litet naiv någongång och ta människor som de kommer och inte undersöka dem innan men det har jag inte råd med för varje gång jag gör så då slutar det med att jag blir besviken.

Hon försökte ringa mig men brorsan hade flyttat ut till tittente, det bråkades om det, jag grät varje dag för jag visste att han därute skulle innebära katastrof och förstörelse. Min mamma försökte ringa mig den där dagen han drog, flera gånger, jag svarade inte. Det önskar jag idag att jag gjort men det är så mycket jag önskat att jag kunde gjort med min mamma. I min fantasi så har hon och stt världen tusen gånger om. Det är nog det som gör mest ont vi ät två ensamma självar hellre än tillsammans. Jag svarade inte för att jag orkade inte, de ringde bara mig när de ville ha något och så var det ju egentligen då också hon ville ha tröst men där var aldrig någon som tröstade mig. Litet senare var min bror uppe hos mig och berättade detta och sade att ni fick vi ställa upp för mor och jag minns att jag tänkte vad ironiskt, varför? Inte att jag ville strunta i henne men jag hade bara fått för mycket av ignorans. Detta var som sagt 2002. Tittente och företagskit började efter 2004 så som ni kan se så var jag inget för dem långt innan de och de behandlade mig väldigt dåligt.

Varför kunde de inte älska mig för den jag är? Jag är faktiskt en bra person men de ville aldrig lära känna mig. Jag önskar någon kunde rädda mig och utföra mirakel.

om det bara varit så lätt. De är nog de envisaste människor jag någonsin träffats på och de ser ner på mig. Jag kunde säga sanna saker till min far men han tvivlade medan min bror ljög och han trodde varje lögn.
Som exempel de använde mig, utnyttjade mig till att stå på min brors bil inklusive ett stort bilån på 100000 vilket ställde till problem för mig själv. Då frågar ni er - är hon dum i huvudet? Nej, men jag har svärt att säga nej och det med lån sade de inte förrän jag satt uppe hos bilhandlaren och de typ extrafixat bilen. Jag borde dragit mig ur men som ni har förstått i min familj drog man sig inte ur om man var mig för då kan jag garantera att jag hade fått tysta behandllingen redan då och jag var väl inte redo att bli mobbad av min mor och far redan då.

Hur som helst jag tjatade på honom i hur många år som helst att han skulle ta över sin egen bil men han vägrade tills en dag och då skulle det givetvis gå fort som alltid, jag och sambon pratar med min far och frågar hur gör han med lånet? Tror det var runt 70000 kvar och det var mycket i våra ögon.

Min fars svar - åh det är inte så farligt där är inte så mycket kvar på lånet det har din bror sagt! Fast vi stod och sade till honom tvärtom.

Varför kunde de aldrig se honom som den SATAN han var?

Jag saknar familj och jag borde kommit över det men jag lider fortfarande så mycket över hur de dömde mig för saker jag inte gjort.

hur jävla fel de har om allt?Att man inte behandlar sin egen dotter som de behandlat mig och att det är dumt att sura i flera år, särskilt som man inte ens brytt sig om att lyssna på den andra partens historia. Jag vill också ha föräldrar som älskar mig!