om det bara varit så lätt. De är nog de envisaste människor jag någonsin träffats på och de ser ner på mig. Jag kunde säga sanna saker till min far men han tvivlade medan min bror ljög och han trodde varje lögn.
Som exempel de använde mig, utnyttjade mig till att stå på min brors bil inklusive ett stort bilån på 100000 vilket ställde till problem för mig själv. Då frågar ni er - är hon dum i huvudet? Nej, men jag har svärt att säga nej och det med lån sade de inte förrän jag satt uppe hos bilhandlaren och de typ extrafixat bilen. Jag borde dragit mig ur men som ni har förstått i min familj drog man sig inte ur om man var mig för då kan jag garantera att jag hade fått tysta behandllingen redan då och jag var väl inte redo att bli mobbad av min mor och far redan då.

Hur som helst jag tjatade på honom i hur många år som helst att han skulle ta över sin egen bil men han vägrade tills en dag och då skulle det givetvis gå fort som alltid, jag och sambon pratar med min far och frågar hur gör han med lånet? Tror det var runt 70000 kvar och det var mycket i våra ögon.

Min fars svar - åh det är inte så farligt där är inte så mycket kvar på lånet det har din bror sagt! Fast vi stod och sade till honom tvärtom.

Varför kunde de aldrig se honom som den SATAN han var?

Jag saknar familj och jag borde kommit över det men jag lider fortfarande så mycket över hur de dömde mig för saker jag inte gjort.