Nu är det snart mitten av december och inte ett pip har jag hört. Det var precis likadant då när vi tillsist träffades i somras. hade ajg inte pikat honom och tagit iniativ så hade inte det mötet iheller blivit av. Så här är det alltid om jag inte bokstavligen ligger och låg med tungan klistad i deras  (ursäkta) rövhål så var där ingen av dem som tänkte vi ska kanske prata med och träffa vår dotter. Hur kan de inte fatta att jag fick nog tillsist? Jag var verkligen bara någon som de såg när de behövde utnyttja mig alla andra stunder så existerade jag inte. För dem var jag ett personnummer och det är det som gör mig så jävla förbannad för de skyller på att de är sura på mig för deras företagsskit och hushelvetet men och detta  really pisses me off (utsökta engelska mitt i men fann inget svenskt ord som beskrev min ilska) för de behandlade mig så långt lång långt innan båda de där sakerna, flera år innan!! Hur fan kan de inte se det? Det är ju bara att titta på kontakten de hade med mig.

Fick ett sms från spermadonatorn där han skrev är det du, jag känner inte igen dig sen du blev sjuk. Som jag sade när varenda vän bestämde sig för att svika hade ajg varit så jävla annorlunda så hade nog inte sambon stannat kvar för då hade jag inte varit personen han blev kär i. Den enda skillnaden är att jag inte säger ja tack amen till alla, jag låter inte mäniskor köra med mig innan försökte jag ju vara snäll mot alla. Mina värderingar är samma, jag älskar fortfarande samma saker men visst jag är bitter och argare hade inte ni varit det? Det är så lätt att lägga över det på mig och att jag är annorlunda! Varför kan de inte titta på sig själva någon gång? Och hur kan han säga att han kände mig innan? 2002 är sista gången vi hade et samtal på mer än 2 minuter och det var långt innan dess som han och de sket i mig. Jag var förfan bara intressant när de kunde använda mitt personummer mellan de gångerna så stoppade de in mig i en låda!

AHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHH!

det händer varje dag och jag går typ från 0 till 100 i hysteri på 2 sekunder. Så här kommer dagens försök til latt skriva av sig. innan min spermadonator hamnade där han bor nu i Sjöbo så hade han span på ett annat hus där.

Han ringde mig och frågade om jag skulle kunna tänkte mig att stå på det nu när brorsan hade Tittente och så. Javisst sade jag desperat att få någo typ i rättvisa i den familjen. Det kanske var naivt av mig men jag trodde han typ menade äga det då jag inte kan.

Han kommer och hämtar mig och vi kör och tittat på huset som verkade väldigt fint för att sedan ta mig till fastighetsbyrån för att skriva under papper. Trodde jag, mitt jävla dumhuvud nej då fick jag även skriva unde ren låneansökan på en stor summa pengar som han då innan hade lovat att han skulle betala så ordentligt varje månad? Vad gör man i en sådan situation? Det kändes som om man fick mattan underdragna under bena sina? Vilka föräldrar gör så? Jag skrev på och kom hem till sambon chockad och bad en bön att jag inte godkändes och tack och lov det gjorde jag inte. Men då kunda han minsann ringa flera gånger hem till mig. Alttid när de skulle ha ha och ha ja då kunde man kontakta mig men att bry sig om mig som människa gick visst inte.

Jag har varit väldigt trött de sista dagarna, väldigt trött som om jag sprungit ett maratonlopp. Förmodligen för att jag i tisdags för första gången sen 2005 (om man bortser från lilla besöket för en månad sen) träffade min spermadonator. Jag är fortfarande helt fascinerad över hur psyket kan påverka hela kroppen på det sättet som det gör när man spänner sig och blir stressad men nu till BOMBEN.

Träffade honom, det gic kväl ok men han säger hela tiden kan vi inte lägga det bakom oss som varit och se framåt men hur kan jag det när jag aldrig får prata om det och bearbeta det? Samt att han alltid säger att vi har två sätt att se på saker och ting vilket stör mig som fan då jag tittar på fakta och det är från det jag bildar min uppfattning. Inte på skvaller, på fakta och information. Jag tror att jag måste få dem att erkänna hur fel och elaka de var mot mig men kommer de att göra det? Tvivlar. Fan vad jag önskar att de aldrig dragit in mig i sin skit och låtit mig få vara barn och att jag hade haft en mor och far som gått över eld och lågor för mig. Har mer att berätta men det får jag ta sen. Det är jättejobbigt bara att skriva detta lilla men som sagt har varit som en zombie efter besöket.

Varför var han tvingen att förstöra mitt förhållande till honom han var alltid den som jag såg som min enda föräldrer trots allt illa. Jag ville alltid bara att de skulle bry sig om mig varför var det så svårt att bry sig om mig och älska mig?

för då var han hemma igen. Han skulle höra av sig. Har ett mobilsvar det kan vara honom men annars imorgon fredag och inget möte. Lost for words.

jag tänker en del på besöket som jag råkae ut för.

Nr 1 Kan inte komma ifrån det det kändes som om han dejtade farmor
N2 2 Tankarna är ju typ så här jaha ännu en kvinna som du inte är gift med som du ägnat mer intresse än dina egna barn. Vad kvinnorna ser ihonom kommer jag aldrig att förstå. De är dumma han säger vad de vill höra och här har ni en stor anledning till varför jag ser ner på kvinnosläktet och särskilt det som blir förälskat.

där satt jag i min soffa som vanligt och tittade på tv med Belle bredvid mig när det knackade på dörren vilket bara det får mig att få rysningar och panik. Jag går och titar i köksfönstret och vem står där om inte min spermadonator eller som ni kanske kallar honom far. Panik panik chock men jag öppnar. Då är det hans dam som fyllar år och helt oförberett sade till honom när de var ute och körde att hon ville att vi skulle köra inom till mig. Sist jag såg denna man var 2005 och jag har så mycket mer att berätta för er för typ tusen frågor och känslor och saker som hände under ett timmeslångt besök. Kan dock redan nu konstatera att jag känner ingenting 0% känslor enda anledning att jag inte säger attdetta funkar inte jag behöver inte dig är för att jag ska inte ge dem de också att skylla på mig. Men jag är ledsen för de förstörde känslorna jag hade för jag hade det en gång i tiden innan de besämnde sig att använda mig till dörrmatta åt alla.

Kan redan nu avslöja att mötet innehöll ett vattenfall från mig pga något hans dam sade som för den delen i mina ögon påminde väldigt mycket om min farmor och som hette samma som min mor. Men mer kommer.

Ps jag är inte minsta glad över att ha träffat honom. Jag känner ingenting mer än möjligtvis sorg i hjärtat när det gäller dem.

jag har fortfarande inte fått min födelsedagspresent av spermadonatorn min födelsedag var j uför flera månader sen och han kan åka buss till andra men att träffa mig som han väl typ inte träffat på fem år och som på pappret är hans dotter är inte lika viktigt spyr på dem varför kan de inte växa upp och bete sig som föräldrar och vuxna?

rädsla öppna min fars sista sms som typ löd att jag var inte ensam fast vi inte alltid tyckte likadant om saker och ting. Alltså kan ni fatta mannen? Hur kan han ens skriva det? Efter hur han och de lämnade mig i sticket med all sin jävla skit. Jag typ nästa kröp efter dem bedjandes att de inte skulle göra det men det sket de i. Jag är sjuk och har mått dåligt i så många år och inte ett ljud från dem och han kan påstå att jag inte är ensam. Det är sådant här som de alltid gjorde lekte med mitt huvud och manipulerade mig man måste alltid vara så jävla alert när man har med dem att göra för man visste aldrig när man skulle bli sviken och lurad jag kommer ihåg när jag gick förbi busstorget i Svedala i högstadiet under en lunch och lovade mig själv att jag aldrig skulle lita på en enda människa någonsin utan bara djur. Det var djur jag skulle älska för de skulle aldrig svika. Jag fick rätt förutom sambon då men där kämpar jag med mig själv varje dag och att släppa honom inpå mig var och är en kamp alltid.

dvs min far.Han skrev att han inte glömt vårt samtal från förra veckan som ju egentligen var förförra veckan och att han kom när han hade bil. Vilket ju visar sig vara i slutet av april. Kände en ledsamhet när han meddelade detta, inte så mycket för att jag inte får träffa honom utan för att det var precis som med min mor de har inte sett mig på år och sen låter de saker som inte ska behöva vara något hinder stoppa dem i månader. Hade det varit jag så ahde jag sprungit över vatten för att få träffa någon jag inte sett på flera år och inte väntat flera månader till.

Egentligen vill jag nog inte träffa honom det känns litet som vilken far? Men ajg tänker inte ge honom den tillfredsställelsen att även ge mig skulden på den punkten att det är jag som stöter bort dem bla bla bla för det är så de gör hela tiden styr bort skulden från sig själva och lägger över den på andra.

min första fråga var ju givetvis varför? Jag gav honom ett ultmatum som ni vet i höstas att antingen bry sig eller glömma min existens. Han hörde inte av sig så då antar man ju att han väljer alternativ 2. Jag har inte accepterat men vad kan jag göra och vi vet ju alla att det har ju aldrig varit mycket till far och ändå slår han min mor med hästlängder. Hur som helst så skickade jag ett sms tillbaka där jag frågar varför han skickar ett sms om vi inte ska ha kontakt, Sen har vi en liten konversation där han väl säger fler meningar än på tio år och då menar jag väl typ att han sade tio meningar. Han påstod bla att han köpt en födelsedagspresent men att han inte ringde för han visste inte hur jag skulle reagera och att han skulle lämna över presenten när han fått bil igen sen skrev han att han inte kunna skriva just nu för han satt på buss och trängdes. Jag skrev ok och sen har jag som vanligt inte hört av honom på flera dagar så han är som innan ett axelryck men fattar ni varför jag är så störd i huvudet? Det är verkligen leka katt och råtta så fort man har misnta lilla kontakt. Men det är som jag sagt till sambon jag tror att för mycket har hänt jag är inte beredd att bli besviken igen. Jag hade velat ha en far om jag fått välja men jag fick ju aldrig välja.Förvirrad förvirrad och förvirrad.

jag fortfarande på dem 24/7. Det är som om jag förflyttas tillbaka hela tiden till mitt rum i Svedala tittandes på min far som stod där och log och var trevlig som fan och lovade guld och gröna skogar om hur ordentlig han skulle vara och hur bra han skulle sköta detta jävla företag. Jag ville inte stå på det men min far sade man inte nej till för då blev man psykad och utfryst. Han smilade och var så inställsam så och sen bara lämnade han mig med sin skit och gav mig skulden inför min mor och bror. Jag vill sluta tänka på det men kan inte det är som om jag fastnat i limbo eller måndag hela veckan.

än en gång så var det tid att utnyttja mig och som vanligt så trängde de in mig i ett hörn där endast den överstarka kunde säga nej. Han undrade om jag ville följa med honom till Sjöbo och titta på ett hus och stå på det. Han sade nu när brorsan hade Tittente så ville han vara rättvis. Visst jag var inte glad men kände ju enorma orättvisor hur de betett sig med Tittente så jag sade ja. När vi kom upp till banken som jag inte hade en aning om att jag skulle besöka så visade det sig att han tänkt att jag skulle ta ett lån för han kunde ju inte pga sin betalningsanmärkning. Det var som mattan drogs undan från mig. Vad gör man då? Jag skrev som alltid under när de besämde något men tack och lov så fick jag inte lånet. Visst han svor dyrt och heligt på att sköta månadsinbetalningarna men med min familj.

Det värsta är att trots allt ont han gjort så saknar jag honom.

efter hans konkurs vilket hade inneburit att de inte tagit bilen ifrån honom (jag var över 20 år gammal) så pratade han inte med mig på över 3 månader trots att vi bodde under samma tak och jag blev tillsagd att jag förstörde för hela familjen och att allt var mitt fel.

och jag låg och grät och skrek hela natten så var min fars enda irritation på mig och att jag skulle hålla tyst för han behövde sova då han skulle upp tidigt nästa morgon så där låg man och föröskte hålla igen smärtan. Min mor försökte trösta mig men förmodligen mest för att min far inte skulle bli mer irriterad.

för att försöka hjälpa min bror med Tittenteskiten(givetvis) så var min advokats kommentar om min far följande och jag kan inte annat än säga att den gjorde ont för man vill ju vara stolt över sina föräldrar.

Han sade att min far var bland de otrevligaste människor som han någonsin haft att göra med och han var en väl ansedd advokat som jobbat i över 20 år. Och en människa som trodde gått om min bror litet för länge tils det gick upp för honom att han var en fullfjädrad manipulativ lögnare. Jag blev tom sur på honom för det kändes som om han stod mer på hans sida.

så fick jag äntligen klart brevet till min far så då är det väl även på print bye bye daddy för gott, lagom till jul när man ser alla andra som har släkt och familj och när man vill slänga radion och tv-n i väggen om man får höra en gång till om kärlek mellan familj men vad gör man. Detta har ju varit så i år nu är det bara officiellt men det känns ändå sorgsligt för det var aldrig vad jag ville men man kan ju inte tvinga en far til latt vilja ha en. Jag önskar bara jag varit stark nog att säga emot alla de gånger han använde sig av mig för nu känns det så att jag var jättesnäll mot honom med han spottade på mig.