upplever jag fortfarande känslor från nästan varje dag. Det är inte att jag vill tänka på det eller att jag inte vill gå vidare. Min egen teori är att jagalltid tvingades hålla allting inne och fick aldrig prata med någon om det och barbeta det så allt är obearbetat.

Hur känner man tex säg som 7-åring när pappa vid var och aranna middag sitter och bråkar med ens mor offentligt för att hon inte vill ha sex med honom?

Hur upplever man en blottare?

Hur är det att bli misshandlad?

Hur rädd är man för en bror som brukar våld mot sina föräldrar psykiskt och mot fader enstaka gång fysiskt medan de förnekar allt om att han skulle ha problem?

Hur är det att tvingas bort från sitt barndomshem pga ens föräldrars dåliga affärer?

Hur är det att ha en mor som inte kommer ihåg en efter sin hjärnblödning?

Hur är det att bli mobbad i skola och på scouter men inte kunna prata om det?

Hur är det att bli hotad av sin egen bror?

Hur är det att behöva höra hur de varje dag bråkar om honom?

Hur är det att sitta och lyssna på sin fars fulla älskarinna i telefon när du är 9-år gammal och hålle det hemligt att hon ringer?

Hur är det att se sin far alltid ha en resväska i bakluckan så att han kan sticka när som helst om det blir obehagligt?

Hur är det att vänta en hel sommar på sin far som tillbringar den med älskarinnan?

Hur är det att ha sin mor få bror att ringa till älskarinnan för att fråga när pappa kommer hem?

Hur är det att aldrig ha fått en kram eller minsta kärleksbevis från sina egna föräldrar?

Hur är det att i mellanstadiet få höra hur tjock man är av sina egna föräldrar när man är storlek 42?

Listan kan göras hur lång som helst och tro mig jag skulle gärna göra bättre saker än att återuppleva massvis av dessa minnen varje dag och ibland natt om jag har otur.