som ganska ung, och om jag skulle säga eller göra något så ville jag att det skulle vara mening i det. Än idag så är jag stor motståndare till det här flamsandet som så många kör med och då speciellt tjejer. Det är förmodligen därför jag alltid har haft lättare att prata med killar. De är i mina ögon ärligare på ett helt annat sätt. Med tjejer är det så mycket backstabbing så att det inte är klokt. Jag tyckte ofta att de där populära sällan hade så mycket att komma med om man försökte vara litet seriös med dem utan det var mest en massa flamsskratt och prat om nonsens.
Jag har aldrig tyckte att jag är bättre än någon annan jag vet att jag har mina fel och brister däremot så lovade jag mig själv för länge sedan att inte spendera tid med någon om det inte verkligen gav mig något som person. Tyvärr höll jag inte alltid det löftet och hade därför ett tag sk. vänner som tex Bimbobralla men jag brukade ofta under samtalen med henne sitta och fundera undrar hur hon skulle reagera om jag slängde luren rakt i örat på henne? Jag gjorde ju aldrig det utan tänkte att hon är ensam hon behöver prata med någon och var glad över att kunna finnas där för henne som vänner i min värld ska göra.Får man väl mig till vän så är jag en super sådan men jag är hård i mina omdömen - skadad av naturen förmodar jag. Föga kunde jag ana om Bimbobralla att det skulle vara hon som slängde luren i örat på mig när jag behövde hennes vänskap. Hon är verkligen för mig skräckexemplet på hur en vän inte ska vara. Det här stycket var faktiskt inte tänkt att handla om henne utan det var väl ämnet som gjorde att jag landade där litet.