Jag hoppas också att jag någon gång kan hitta tilltro till människor igen men det blir nog svårt.  Jag kan förvandla den banalaste situation till en paranoid sådan där målet i min värld är att skada mig. Det krävs väl att antal positiva situationer för mig innan jag kanske kanske våga lita litet på någon men inte ens då vet jag om jag vågar.

I hela mitt 34-åriga liv så har jag bara litat fullt ut på en enda människa, min sambo. Resten har jag alltid haft min misstanke mot även om jag inte visat dem det. Med tanke hur många av dem behandlade mig så är det nog tur att jag aldrig gav hela mig för hur mycket mer dum hade jag inte känt mig nu då? Nu kan jag åtminstone tänka jag litade iallafall aldrig på er fullt ut. Jag litade dock för mycket mer än vad jag borde gjort men det är som vissa tex sagt till mig;

om man inte kan lita på sina föräldrar vem kan man lita på då? Man vill ju så gärna tro dessutom att det här är gången som de ska tala sanning och inte luras. Men det var hemskt att växa upp med tre människor som man inte litade på, man kände sig ofta väldigt ensam och sen så gnällde de på mig när jag bara satt på mitt rum:-) De förstod nog aldrig hur jag fungerade!