så har jag blivit övergiven av de som jag trodde var mina vänner, utmobbad av mina föräldrar, misshandlad av min bror, de har sagt till mig att jag inte är sjuk, att jag är konstig, sambon har fått förslag om att träffas bakom min rygg, man har sagt till mig att man saknar mitt gamla undergivna jag, slängt luren i örat på mig när jag försökt prata om känslor, idiotförklarat mig, dömt mig, hotat mig, sagt till mig att det inte gör något om min lgh får säljas för att betala andras skulder, gått rakt förbi mig utan att låtsas som om jag existerar, spridit lögner bakom min rygg, man har hela tiden sett mig som den konstiga.

Trots det så vet jag att det inte är mig som det var fel på utan dem. Det inebär inte att deras påhopp inte sårade mig för det gjorde det. Jag är väldigt bitter men jag vet att det inte är mitt fel för den enda person vars åsikt betyder något för mig står kvar vid min sida. Han har aldrig tyckt att något av deras påhopp stämt, han har stöttat mig och ofta sagt precis som jag om dessa människor. Hade jag varit så annorlunda nu så tror jag inte att han velat vara ihop med mig längre men det vill han. Därför vet jag att jag inte är så mycket annorlunda nu än vad jag var för några år sedan enda skillnaden är att nu så försöker jag låta bli att låta människor trampa rakt över mitt hjärta hela tiden och det är vad dessa människor inte kunde acceptera då jag under mina år som undergiven mest dragit till mig en viss typ av människor som gillat att slå ner på mig och få mig att känna mig mindre värd.

Ser ni jag är inte färdig med terapeften på långa vägar men på mina bra dagar så kan jag se litet ljust!