kan vara mycket jobbigt. i alla fall så var det så med min. Om hon var litet mamma innan den så sjönk det till ingen mamma alls efter hjärnblödningen, för mig det vill säga - min bror brydde hon sig fortfarande om.

Det gällde att alltid veta var en toalett låg när man var ute med henne för hittade hon inte en omg. så blev hon hysterisk och började nästan skrika. Litet kan jag förstå det i och med att hon hade problem med att hålla sig men vi kunde ju inte hjälpa om vi ej hittade en toalett omg.

Om vi skulle gå någonstans så gällde det att alltid ha koll på vart hon kunde sätta sig att vila för hon blev trött väldigt fort även flera år efter hjärnblödningen - inget fel i det men vi kunde inte hjälpa det. Vi gjorde vårt bästa.

Jag minns när vi var i Lübeck på julmarknaden (det sista som jag gjorde ensam med mina föräldrar) och skulle gå till restaurangen, den låg ca 2 km från hotellet om inte mindre. När vi hade gått mindre än en km så hade hon fått nog. Då var hon på gränsen till hysterisk och när hon blev så, så blev min far ofta irriterad till sist. Det var bara för mig att kliva in som vanligt som den som försökte lugna henne och att hålla ut och det var inte alltid lätt. Hon skrek och grät och var hysterisk som ett litet barn som absolut inte orkar gå mer utan vill sluta omg..

Men jag gillade så när hon ville vara med mig, tyvärr så säger hon nog inte detsamma om mig. Jag var alltid den som tog ut henne på en massa saker. Hon tog aldrig ut mig. Jag kommer alltid att sakna henne men hon valde ju min bror och jag vet innerst inne hur elak hon varit mot mig. Bitterheten kommer nog ta tid att försvinna. Nu när julen närmar sig så känns det extra hårt särskilt som jag vetatt min bror än en gång får vara med henne.