Jag grät givetvis och hon upprepade sig. Det är som om ingen förstår mig längre. Saker som jag sagt jag fattat fortsatte hon att upprepa och nu ska jag bestämma tills nästa gång om jag vill fortsätta terapin. Det är ju som hon säger, hon kan inte tvinga mig, samtidigt så tror hon att hon kan hjälpa mig och vem som helst kan ju se att jag behöver hjälp men vad gör man när allting känns meningslöst? Det känns ju som om de har satt mig att arbeta i motvind igen och jagär bara människa jag klarar inte hur mycket motvind som helst hur länge som helst.

Ja jag vill gå på bildterapi! Nej, om de ska fortsätta att stressa upp min på andra plan så känns det inte så lönt då jag då bara fortsätter att kämpa med at hålla huvudet ovanför vattnet och jag vill ha ut mer än det av livet annars kan jag lika bra dra något gammalt över mig.