Undrar de vad jag gör eller hur jag mår? Jag försöker föreställa mig hur de reagerar om de tex ser något som jag brukade göra, om det påminner dem om mig? Numera så känns det som att det är fullt möjligt att de aldrig ens fäller er tanke till mig deras dotter. Jag existerar inte längre och även om jag vet att de inte är friska människor så gör det så ont att förmodligen inte finnas för dem längre. Jag har alltid klarat mig själv och aldrig bett dem om någonting förrän de här sista åren och de bara vände mig ryggen, det är väldigt svårt att glömma.

Själv så tänker jag på mammas mat, resorna vi gjorde mm. Jag hade nog varit villig till att förlåta dem för något år sedan om de satt ett stopp på allt som de låtit mig genomlida men de bara fortsatte att mala mig med skit igen och igen och igen.