känslan när ingen vill ha en. Sambon är så underbar och ändå sitter alla de dåliga behandlingarna i mer. Man minns de elaka orden lättare än de snälla förmodligen för att de sårar. Känslan när man gick och väntade på pappa ett helt sommarlov tex utan att han kom för hans andra familj var intressantare. Känslan att alltid vara nr 101 hos mina föräldrar, att inte vara önskvärd hos de vänner som jag trodde jag hade(när jag visade dem att jag kunde säga ifrån) känslan att inte få veta var ens mor och far finns eller att bli nedslagen varje gång man försökte be om hjälp med situationen därhemma.

Jag kan inte bli lämnade ensam i 5 minuter ens om jag bestämt möte med sambon för då får jag omg. panik och tror att han glämt mig. Har man blivit övergiven tillräckligt ofta så är det väl en av menen,