vandrar på gränsen mellan helt galen och fumktionellt normal. Är livrädd för att hamna helt i galenland. Är så bitter på denna psykiatiker som uppenbart inte brydde sig speciellt mycket om mig fast jag var hans patient. Han har förstört så mycket och fattar det säkert inte. Allt är bara mörkt och jag är så jäkla trött på det jag var fan p åväg upp mot ljuset innan han gjorde sin jäkla felbedöming om mig. Alla är hela tiden är du inte frisk snart?Jag har inte valt denna livssituation det fattar väl vem som helst att om man kunnat slippa den så hade man gjort det!! Jag föredrar faktiskt skratt och lycka före gråt och mörker, kanske sjukt men så är det!!