under massvis av protester från mig och min far men min mormor och mor hade ju bestämt detta. Från den dagen så grät jag nästan varje dag. Då jag också ägde detta hus så visste jag ju att för varje dag som han bodde där så skulle huset bli mer och mer förstört och det skulle innebära att även jag förlorade pengar. Jag försökte få min far att hjälpa mig och han lovade att han skulle göra det. De kom fram till att min bror skulle köpa det för en summa som sen skulle delas på tre. Det lämnade inte mycket kvar åt mig och då jag egentligen inte brydde mig om pengarna så tyckte jag dock att han skulle betala en del för att jag avstod att bo där och för att jag aldrig fick möjligheten att bygga upp det till något stort som kunde bli värt mycket mer. Platsen var ju väldigt vacker och jag visste att nu knde jag aldrig mer besöka den. En galning var ju lös. Sen hände det inget, och inget. Ett år gick, två år gick, och tre år gick - han bodde fortfarandedär men ingen affär. 2002 gick jag så till advokat vilket gjorde att alla i min familj blev sura på mig och det var väl då de verkligen började behandla mig som skit. De trodde att jag bara var ute efter pengar vilket inte alls stämde. Jag ville ha rättvisa för en gång skull. Rättvisa har ju aldrig existerat mellan mig och min bror.