numera med en rullstolsbunden kvinna. Det sårar mig väl ännu mer då det ju kräver att han måste hjälpa henne in i dush,buss, bil mm. Visa den där omtänksamheten som han så sällan visat mig eller min mor . Han kan resa på långa resor med henne medan vi när jag växte upp och särskilt var tonåring fick tjata på honom för att han skulle vara ledig en vecka på sommaren och många gånger fick vi bara en vecka på vintern. Han hade aldrig tid med någonting. Han hade aldrig tid med oss. En gång har han varit med mimg på bio och jag fick tjata i dagar på honom för det.Hans liv sårar mig mycket då det känns som om han beter sig helt annorlunda mot dem än vad han gjorde mot oss. Varför kunde han inte vara likadan och visa ett sådant intresse för oss? Var vi aldrig bra nog?Att jag inte var bra nog det har jag ju förstått men det gör lia ont i hjärtat fortfarande när jag tänker p ådet enda skillnaden nu är att jag har lättare att acceptera det.