besatta med tanken att min bror skulle ta över deras fina gård en dag. Det bestämdes den dagen han föddes och att jag kom 4 och ett halvt år senare spelade ingen roll för jag var ju BARA en flicka. Har väl aldrig riktigt förstått varför det ska vara så mycket bättre att få en pojke? Vill väl tro på att vi alla är lika värda.

Hur som helst, trots att min mormor dog 2001 och min mormfar dog 1981 så hör jag fortfarande hur deras röster ringer i mitt huvud som ett mantra: där ska du bo xxxx minns du när du gjorde så xxxx?Trots att han sällan besökte min mormor och trots att hon ofta klagade på honom när han inte var där så var han likväl fantastisk när han kom en månad senare och visade sig i en halvtimme.

Jag minns när hon skulle tapetsera om i ett rum några år innan hon flyttade därifrån. Hon ringde hem till oss för att säga till min bror att han fick ju komma ut där så att han kunde godkänna tapeten eftersom han ju skulle bo där sen. Det handlade alltid om honom

Tillsist så tröttnade jag på att ta ut där för man matades hela tiden med saker om brorsan och om hur han skulle flytta ut där. Att jag hade känslor det verkade där inte vara en enda som trodde för de kunde prata vitt och brett om min bror och alla dessa planer rakt framför mig precis som om jag inte skulle reagera alls. Det var många tårar som fälldes under dessa år. Att känna det som om man inte existerar är verkligen en fruktansvärd känsla.

Den dagen han flyttade ut  där (jag ifck reda på det när de börjat flytta) så kände jag ett viss tvång att ta ut där och erbjuda mina känslor. Gjorde man inte det så blev man bannad rejält! Jag cyklade ut där, kom in i köket och min mormor säger till mig att jag kunde ta och städa ut skåpen så att min bror kunde sätta in sina saker där.

Det blev för mycket jag gick omg. ut och satte mig på cykeln utan en enda förklaring till dem därinne.