så kan jag ju ärligt säga att jag hatar mig ännu mer när jag mår så här. Märker, mörker, mörker. Nervändande mungipor och inte ett skratt i närheten. Att föredra sömnen framför dagen för att man inte är vaken då och slipper vara ledsen, det känns fruktansvärt. Min högsta dröm är att jag en dag ska kunna njuta fullt ut av livet men det tycks inte vara mitt öde, tyvärr. Vad mer kan jag säga? Lifes a bitch and then you die!