Jag märker ofta när jag läser din blogg att det är precis som jag hade reagerat och uttryckt mig. Vi har ju en hel del liknande upplevelser med oss i bagaget så det är kanske dem som format oss. Jag tror det, till en viss del. Hur som helst så är vi nog ganska lika på många punkter men du vågar släppa loss mer än jag då jag ofta är för rädd*ler sorgset* Som sagt, synd  att vi inte växte upp närmare varandra och lärde känna varandra. Vi kunde nog haft en hel del nytta av det.

Du sade precis som jag känner det. Man blir ett beslut utan hänsyn till hur det påverkar en. Sambon har skrivit mail till honom nu. Håller mina tummar på att han uträttar ett underverk för det skulle vara så hemskt att behöva gå tillbaka till gå nu. Jag märker ju som sagt redan hur jag blivit mycket sämre och hur mycket raserats av det arbetet jag lagt ner. Hela mig känner hur jag om beslutet går igenom flyttas tillbaka för alltid till tidigt 90-tal när jag mådde som sämst.Sambon fattar som sagt inte vad de sysslar med och han om någon ser ju hur dåligt jag oftast mår.

Det är som jag sagt, jag har inte bett om att vara så här skit! Tror de inte att om jag kunnat så hade jag inte mått så här? Det är inte så himla kul att vara rädd för allting och ha alla de andra problemen som jag har! Och att alltid behöva slåss inom sjukvården för att bevisa det.  Det är inte kul att gå omkring dyster alltid vem gör det frivilligt? Men jag vet ju att jag inte är redo, jag har en lång bit kvar att vandra innan jag är det. Kram och godnatt på dig underbara människa!