men efter hur min mor svek mig när jag behövde henne som mest så kanske någon kan förstå mig. Att  jag ställde upp för henne som jag gjorde vid hennes hjärnblödning är något som jag ångrar grymt och hade jag vetat vad jag vet idag om hur hon avskyr mig så hade jag inte gjort det.

I min värld så försökte jag dock hela tiden att vara mot andra som jag själv ville bli behandlad, med vänlighet helt enkelt. Jag var faktiskt korkad nog att tro att hon skulle ställa upp likadant för mig om jag behövde henne. Dumt eller hur? Ibland så vill jag bara slå på mig själv i ilska över hur dum jag var.

De behövde ett fotoalbum på händelser ur hennes liv när hon skulle lära sig att prata - Jag ägnade timmar på att sätta samman ett.
Jag skulle iväg till Paris på semester när hon blev sjuk - Jag avbeställde resan och har än idag inte kommit iväg till Paris.
Hon skulle ha musik gående på bandspelare när hon låg på sjukhus - Jag spelade in massvis av band. Jag och min far skötte huset med tvätt, mat mm och vi skötte det sorgsna huset. Allt detta samtidigt som jag gick i skola hela dagarna. På kvällarna så var det iväg till henne för ett besök.

Min bror smet som vanligt undan det mesta av ansvaret men han fortsatte att vara fantastisk ändå.

Hade jag vetat att min egen mor när jag blev sjuk skulle se mig rätt in i ögonen och säga till mig att jag inte var sjuk för att sedan stöta bort mig totalt ur hennes liv ja då hade jag aldrig ställt upp för henne som jag gjorde men det var ju min mamma........

Aldrig trodde jag att hon var så kall som hon visade sig vara. Jag var så dum.