att när jag sen kom upp i tonåren så fick jag jämt och ständigt höra hur elak jag var mot min bror. De sade till mig att sluta och blandade sig nästan alltid.

Tio år senare, ja än om jag så hade träffat dem idag så hade de dragit upp det för det glömde de aldrig. Jag var tydligen väldigt mycket på och hackade på honom i tonåren. Är det så konstigt?

Han hade då terroiserat mig så länge som jag kunde minnas men jag hade inte varit stor nog att slå tillbaka. I tonåren så kände jag väl att jag vågade säga ifrån med vad som var min styrka - min mun!.

Det är lustigt dock för de var aldrig på min bror att sluta vara dum mot mig, eller iallafall inte ofta.

Men allt elakt han gjort då? Alla utbrott varför togs de aldrig upp? När han misshandlade mig varför lät de bara det passera?Frågorna är många men jag vet svaren kommer inte för det är så de är.

Vi spelade verkligen i två olika ligor hela tiden när det gällde mina föräldrar och barnuppfostran jag och min bror. Han låg alltid i gräddfilen och om jag så fick uppmärksamheten i en timme så blev han sur och avundsjuk på mig.