Det var speciellt två killar som gillade att skratta åt mig varav en av dem var min nästkusin och han var nästan den värsta. Tillsist så tröttnade jag och gick till min far för hjälp. Det var ju dödsdömt , han gav mig den vanliga kommentaren:

Bry dig inte om det så tycker han inte det är kul och slutar.

Med andra ord så fick jag även denna gången själv klura ut hur jag skulle lösa situationen. Det var med vånda i halsen som jag en dag satte min plan i verket. Att få mobbaren att bli den utskrattade. Tack och lov så funkade det men man kan ju tycka att en far borde intresserat sig om ens barn blev mobbat.