Denna månad så är det 2 år sedan min fader såg mig, i januari 2007 så är det 2 år för min moder sen hon såg mig.

Jag vet vad de skulle säga om jag råkade träffa dem nu och säga det:

Jaså är det så länge sedan det kan det väl inte vara?

Jag förmodar att den kommentaren är ett typiskt tecken på att de inte saknar mig alls annars så hade de ju hållit reda på tiden något så när och försökt träffa mig. Det gör ont att veta att man är ingenting, särskilt efter allt som jag gjorde för dem. Jag minns att jag mådde väldigt dåligt av att de aldrig ansträngde sig för att vilja träffa mig eller lära känna mig. De ringde tex aldrig såvida de inte ville ha något och ändå så var jag så jäkla korkad att jag i flera år höll på att springa benen av mig för att behaga dem. Jag ringde till dem och hade mig. De gjorde ingenting. Jag kan inte fatta hur dum jag var.