i en halvtimme hos katterna Belle och Laban. Det är de katterna som min hänsynslöse broder bara dumpade i det sorgsna huset. Laban går fortfarande inte att klappa men han är inte lika vild längre. När jag sitter där i rummet så tänker jag att om jag bara tar ner Selma (vår tredje katt) där också så har jag det bra där. Jag känner frid med mina djur, vem behöver yttervärlden? Jag är så glad när jag slipper den, när jag kan låtsas att den inte existerar. Nu ger ju min sambo också mig kärlek men annars så är det ju mina djur som stått för kärleken till mig och den kärlek jag har haft har jag gett dem (ingen annan har velat ha den).

Är jag galen? Jag ser mig många gånger som galen men tillräckligt frisk för att veta hur jag ska klara mig under korta stunder i världen. Jag är en drömmare, för mycket drömmare! Även om min terapeft säger att det är det som räddat mig och som gjort att jag överlevt. Jag har flytt in i min drömvärld hela tiden när det blivit tufft och så gör jag på gott och ont även idag vid 34-års ålder.

Jag har massvis av tvivel ang. mig själv och min kapacitet och är ganska säker på att jag en gång i framtiden när det är min tur att börja ta babysteg i världen inte kommer att klara det. Jag är dömd, dömd till att vara annorlunda, någon som människor inte förstår eller rättare sagt är för stressade för att vilja ta sig tid att förstå.

De flesta människor vill när de frågar här ur det bara höra bra. Få är intresserade av sanningen åtminstone är det så som jag upplevt det!