Det året som min bror misshandlade mig (framför mamma) på våren och det året som jag sen blev sjukskriven i oktober. Jag väntade hela december på om mina föräldrar skulle höra av sig om hur julen skulle bli. Det vara alltid jag som ringde annars så vid denna tiden så lovade jag mig själv att sluta med det för att se om de brydde sig - Uppenbart så gjorde de inte det. Den 23 december ringer mamma och frågar när hon kan komma och lämna julklapparna och det är det första jag hörde av henne i december. Hon skulle ju fira jul med min bror av den enkla anledning - han frågade först. Själv så blev jag jätteledsen när hon sade det då jag mådde väldigt dåligt efter misshandel och allt så jag hade väl hoppats att hon som såg det skulle vara litet orolig för mig och inte vilja svika mig på en sådan dag som julafton.

Hur dum i huvudet var jag där?Jag ber henne ta sina julklappar och stoppa upp dem någonstans för brydde de sig inte annars så behövde de inte låtsas bry sig på julafton. Sen ringer jag min fars på hans mobil(mobilsvar som vanligt) och framför samma sak till honom. Han ringer upp litet senare och övertalar mig till sist att ta emot julklappen som han köpt till mig och sen ringer han mig faktiskt den 24 dec också och frågar hur det är (väldigt ovanligt för honom)När jag säger till honom att han kunde hört av sig så får jag bara svaret men du vet ju att jag inte är så mycket för att fira jul.

Det hindrade honom dock inte från att fira julafton med sina nya vänner och förmodligen en av sina nya kvinnor. Så var de alltid - de dög bättre, av någon anledning.