som jag inte har haft någon kontakt med mina föräldrar(jag tror inte de kan säga samma sak om mig) så tror jag inte att jag ljuger när jag säger att jag tänkt på dem varje dag och varit ledsen över att de inte velat ha mig. Vi har kört förbi både min far och mors bostad och min sambo har fått beskriva för mig vilka rum det är som jag ser fönster till i min mors lägenhet och hur lägenheten är uppgjord då hon aldrig bjöd dit mig där. Jag verkar ha skullat straffas alltid för att jag fanns till.

Träffade jag dem idag så skulle de säkert säga att det är mitt fel och att det är jag som inte velat ha kontakt med dem . Jag hatar inte dem, dem är jag nog mest bitter och besviken på och jag trodde ärligt talat inte att de kunde vara så elaka som de visat sig att vara men min bror hatar jag innerligt ocg går varje dag och hoppas saker om honom som förmodligen flera tyckt varit elakt av mig om de vetat men jag skäms inte. Han gjorde min barndom och min tonår och min ungdom till ett helvete. Än idag så anser han inte att han har några fel.