Nu var det ju tid att sälja bilarna. Där fanns två i företaget men för att kunna göra det så var vi ju tvungna att komma åt dem vilket inte skulle vara så lätt, tyvärr visste vi det redan från början och min familj överraskade oss inte. Bilarna stod ju ute vid det sorgsna huset och då min bror bodde där så var man ju litet rädd för att närma sig det. Ni har ju läst om hans humör.

Vi försökte vänligt via brev få dem att ge oss nycklarna men nu så var min far, mor och bror rejält förbannade på mig då ju ansåg att jag gått över deras huvuden (fast jag bönade och bad min far åtskilliga gånger att fixa det här med företaget i någon månad innan jag var tvungen för att överleva att göra det själv), av någon anledning så önskade de inte mig ett liv för det var ju vad jag försökte få. Min terapeft var tex på mig varje vecka att jag skulle ta tag i det här med företaget.

Tillsist så fick vi ett brev av min bror där han bestämde träff med oss på konsums parkering där vi bor. Det skulle ske sent på kvällen och han krävde saker utav oss för att han skulle lämna över dem. Vi var livrädda för att möta honom, särskilt jag då han redan misshandlat mig en gång. Där stod vi och väntade beredda med inspelaren så att vi skulle kunna få hans samtal på tape.

Tillsist så kommer han och jag ser att han har min mamma med sig vilket ju inte var förvånande. Han rusar ut ur bilen, börjar skrika på oss direkt, ställa sina krav och när han inser att vi ej har det här pappret med oss som han begärt, jag har aldrig låtit mig vika för hans utpressningsmetoder det är bara min mor och far som gjort det så rusar han in i bilen igen utan att lämna nycklarna. Min gamla mor (70 nästa år) som precis har klarat av att komma ur bilen fattar ingenting och ser helt förvirrad ut samtidigt som hon börjar gå in i bilen igen. Jag kunde bara konstatera att mamma än en gång visat öppet vem hon stöttade vad det än gällde.

Nu gick vi till polisen och anmälde dem för egenmäktigt förfararande då det ju var företagets bilar och de inte hade rätt att vägra oss dem. Jag mådde grymt dåligt den dagen som så många andra dagar (jag ville ju aldrig bli ovän med min familj men de tvingade fram det)

Det skulle dock ta ett bra tag innan poliserna lyckades få dem. När de besökte min bror i ärendet så sade han att han skickat sin nyckel till min far och att han inte lämnat ifrån sig nycklarna den kvällen för att han sett oss stå där med två stora färgade killar så han var rädd att få på käften ( viket ju var total bull)

När de besökte min far så sade han att han kontaktat advokat och vägrade därför lämna ut dem. Tillsist så insåg han dock att han ej hade några rättigheter att behålla nycklarna. När han lämnade in nycklarna så fick vi även ett brev med instruktioner av honom vad vi skulle göra med pengarna som vi fick för bilarna. Det var ju än en gång min bror det gällde och ingen av dem hade fortfarande inte sagt att de var ledsna för alla skulder de orsakat mig och att de skulle hjälpa mig reda upp det utan det var att min bror skulle få pengar. Då vi hade fler skatter att betala (de hade ju knappt betalt någon det året) så var det ju det som pengarna gick till. Men nu skulle vi först komma åt bilarna.

Sambon samlade på sig några vänner och de begav sig tillsammans ut till det sorgsna huset en lördag för att hämta dem. Alla lika rädda för att min bror skulle råka vara där men de hade tur han var inte hemma så nu flyttades bilarna.

Då jag inte ens har körkort så var det ju verkligen en upplevelse att helt plötsligt behöva sälja bilar men vi svarade på några annonser och efter idogt prutande så blev vi av med dem. Om vi fick vad de var värda det vet  jag inte men så är det ju när man blir lämnad i sticket att göra allting själv. Då får man göra sitt bästa,