Jag brukar alltid ta upp detta som en av mina få och bästa barndomsminnen, mycket för att jag tycker att det visar så tydligt på hur sjukt allting var.

Jag var cindydockgalen när jag var liten och så fort som jag fick dem så klippte jag håret av dem vilket fick tillföljd att jag blev väldigt ledsen och ville ha en ny docka. Varför jag klippte håret är förmodligen pga att jag själv ville ha långt hår och hade det tills litet innan jag skulle börja skolan då bestämde mina mamma att nu skulle jag klippas. Sen så bönade jag tills jag blev 18 om att få låta håret växa men det var av någon anledning blankt nej.

Hur som helst det var minnet som jag skulle berätta. Jag blev som sagt väldigt ledsen efter att jag lippt ballerinacindy och mina föräldrar lovade mig ibland en ny.  Min far lovade en dag mig en ny för att sedan sticka iväg till sin älskarinna och vara borta ett bra tag (ibland kunde det dröja veckor innan han kom igen).

Jag var helt förtvivlad för att jag inte fick min cindy så min mor tog mig och min bror och satte oss i bilen för att köra till Tottes i Hurva där de hade billiga dockor. På vägen dit så tycker jag att vi möter min far men ingen av de andra märker att det är han. Jag får min docka och vi beger oss hem vilket vi inte kan göra fort nog då jag vill se om pappa varit hemma.

Jag rusar in på mitt rum och där under täcket ligger en ballerinacindy. Han har varit hemma bara för att lämna denna (jag berättar givetvis inget för mamma förrän bra senare när pappa är hemma igen). Det är väl en av de få gånger som de verkligen visat att de brytt sig och att jag betydde något men det är ju ett sjukt minne.